Det känns som jag försvinner in i böckerna” - BADA - Högskolan i ...

ut massmarknadsprodukter. När det gäller masslitteratur för barn produceras denna
främst av B Wahlströms, Kärnan och Richters förlag (Kåreland 2001, s. 134ff).
Kåreland menar att det finns flera typer av masslitteratur men när det gäller barn tänker
de flesta främst på långserieböckerna. Definitionen på en långseriebok är att hjälten i
den ena boken efter den andra råkar ut för snarlika händelser och situationer vilka reder
upp sig på ett likartat och förutsägbart sätt. Person- och miljöskildringarna är
schablonartade och samma personer återkommer i bok efter bok utan att de åldras eller
genomgår någon personlighetsutveckling. Barnen i Fem-böckerna är alltid i tio- till
tolvårsåldern och har alltid sommarlov. Andra exempel på långserieböcker är Biggles,
Kitty- och Lottaböckerna. De olika långserieböckerna ingår ofta i olika förlagsserier
som till exempel B Wahlströms ungdomsböcker och B Wahlströms flickböcker. De kan
ofta särskiljas genom sin titel eller bokomslag. Långserieböckerna kan också delas upp i
olika genre som till exempel mysterie- och hästböcker. De senare vänder sig främst till
flickor och handlar inte bara om hur man sköter hästar utan är ofta romantiska historier
med förälskade par och spännande hästtävlingar. Mysterieböckerna handlar oftast om
hur ett eller en grupp av barn löser ett mysterium och avslöjar brottslingen. Andra
bokserier som är populära är de som skildrar barnens egen verklighet och vardag som
till exempel Adam och Eva och Ronny och Julia (ibid., s. 136ff).
Lars Brink skriver i sin studie Försvunna bokslukare? Om läslust och läsvanor hos
elever i grundskolan i fyra Gävleborgskommuner, att serieböcker av typen Bert och
Sune har många liknande drag med långserier men att de snarare bör betraktas som
fortsättningsböcker eftersom Bert och Sune blir äldre för varje bok (2000, s. 24).
Kåreland tar även upp frågan om ur vems perspektiv masskulturen ska bedömas, barnets
eller den vuxnes. Det är inte ovanligt att det som barnet uppskattar tycker den vuxne är
skräp. Hon hänvisar till folklivsforskaren Orvar Löfgren och menar att ”man bör akta
sig för att se dom andras kulturkonsumtion som något torftigt, ytligt eller meningslöst.
Meningslöst för vem …” (Kåreland 2001, s. 141). Detta tycker vi är intressant, främst
eftersom vi vill se på läsning utifrån barnens perspektiv. Diskussionerna inom
litteraturpedagogiken har också gällt vikten av att stimulera eleverna till kritisk läsning
kontra risken att analysera sönder litteraturen så att det tar död på läsupplevelserna
(ibid., s. 140).
Det är bättre att barn läser masslitteratur och får lästräning än att de inte läser alls brukar
vara förespråkarnas argument, enligt Kåreland. Under 1970-talet infördes också den så
kallade fria läsningen i skolan vilket innebar att barnen själva fick välja vilka böcker de
ville läsa. Detta ledde till att masslitteraturen fick läsas på skoltid. Samtidigt
diskuterades det även om och i vilkens utsträckning biblioteken skulle köpa in och
tillhandahålla masslitteratur. Enligt statistiken minskade också bibliotekens inköp av
triviallitteratur under denna period (Kåreland 2001, s. 140).
Det finns givetvis en mängd olika åsikter om vad barn bör och inte bör läsa, vad som är
dålig och vad som är bra litteratur. Rosenblatt, å ena sidan menar att så länge ”skräp”-
litteratur eller eskapistisk litteratur är till nöje för läsaren och inte innebär en sådan
verklighetsflykt att det blir svårare för läsaren att handskas med verkligheten, finns det
ingen mening med att förbjuda någon att läsa den. Det skolan kan göra är att försöka
lotsa eleverna vidare i sin läsning till exempel genom att diskutera olika exempel på så
kallad bra och dålig litteratur. Men det är klokt att börja på den nivå av förståelse och
uppskattning som eleven befinner sig på (Rosenblatt 2002, s. 165ff). För Aidan
13