Det känns som jag försvinner in i böckerna” - BADA - Högskolan i ...

spännande så det va bättre.” Något som var svårt eller konstigt i boken kan hon först
inte komma på men efter en stunds tystnad berättar hon om ett avsnitt i boken som hon
inte riktigt förstod. Vi funderar en stund gemensamt över problemet och kommer
överens om att just den biten nog var lite konstigt. Jag frågar om hon känner igen sig i
boken. Det tycker hon att hon gör, lite grann, vilket leder till att vi börjar prata om
mopeder och syskon, i boken handlar det visserligen om motorcyklar.
Jag undrar hur det kom sig att hon valde just den här boken. ” Ja vet inte, det var
[fröken; min anm.] som sa att jag kunde ta den, för jag hade läst en så liten bok, det var
inte alls lång text och sånt innan, för jag gillar inte att läsa och så där vidare och så
mycket, och då sa hon [fröken; min anm.] att Lisa hade läst den, här i min klass, och så
sa hon [fröken; min anm.] att hon [Lisa; min anm.] hade sagt att den var väldigt bra,
och så kollade jag, i den var ganska långa kapitel. Nej det är inte långa kapitel [sa
fröken; min anm.], och så såg jag, oj då, det var visst inte det, och så tog jag hem den
och läste den. Och i slutet fick jag redovisa den, och det var jättebra.” När Lena berättat
detta så ser hon riktigt nöjd ut med sig själv, att boken inte var så svår som hon trodde
och att den, trots en seg inledning, faktiskt var både spännande och bra. Den var så pass
bra att hon tror att hon ska läsa mer av den här författaren som fröken tipsade om. Hon
har bara läst boken en gång och hon brukar inte läsa om böcker. Om hon skulle tipsa en
kompis skulle hon berätta ” … att den var lite långtråkig i början, i mitten börjar den
bli lite spännande … ”, och i korthet berättar bokens handling.
Samtalet övergår sedan allt mer från att specifikt handla om favoritboken till ett mer
allmänt samtal om sådant som har att göra med läsning, läsupplevelser etcetera. När vi
kommer in på hur man kan beskriva själva upplevelsen av att läsa en bok så förklarar
Lena att hon ” … brukar få en bild i huvudet, och så blir det liksom som jag ser dom,
jag är osynlig men jag står inte bredvid dem, liksom jag ser dem inte riktigt men jag ser
dom ändå liksom.” Hon berättar att hon inte tycker om att har bilder i böcker, ” … jag
vet inte riktigt, jag vill kunna föreställa mig själv hur det ser ut själv, istället för att se”.
På fritiden läser Lena tidningar, kollar på TV och äter godis, men hon har inget speciellt
favoritprogram. Beträffande tidningar så läser hon helst Julia, en ungdomstidning som
enligt henne själv bland annat innehåller roliga historier, planscher och brevvänner.
Böcker läser Lena på kvällen i sängen eller i soffan när hon inte har något annat att göra
och i skolan när det är tid för läsning. Ibland läser hon högt för mamma eller pappa,
ibland tyst för sig själv. Läser Lena en bok som är tråkig och som hon inte tror ska bli
bättre i mitten eller i slutet så lägger hon den ifrån sig. Jag frågar också var hon hittar
böcker att läsa? Hon svarar att de har ganska många böcker hemma att välja på. Det
framgår också av samtalet att fröken tipsar, kompisar nämner hon inte, och att det finns
ett lite ”bibliotek” i klassrummet. Däremot lånar hon inte på bokbussen eller på
”riktiga” biblioteket.
Avslutningsvis ber jag henne berätta hur en bra bok ska vara: ”Den ska vara bra,
spännande och inte för besvärlig, så att man inte fattar för några konstiga ord. Ganska
stor text, ingen pytteliten text.”
Lektörsomdömen av Pappa polis hämtade från Bibliotekstjänst sambindningslistor:
[…] … Laura Trenter håller ett högt tempo, har en rapp dialog och en trovärdig
intrig. Hon håller läsaren i ett fast grepp redan från första sidan. En spännande och
ganska lättläst deckare … (Lektör Christina Wedenmark)
52