Det känns som jag försvinner in i böckerna” - BADA - Högskolan i ...

och Schack misstänker att det i detta sammanhang rör sig om verbaliseringsproblem
(1981, s. 25). Fagerström menar dock att en del böcker ”kan läsas på olika plan och
därför ge behållning också utan att läsaren tillgodogjort sig det inre skeendet” (1977, s.
187). Det här fenomenet menar Møhl och Schack är ett problem när forskare ska närma
sig litteraturupplevelser och därmed litteraturens effekter. Enligt författarna mäter dessa
experimentella undersökningar barns verbala uttryck för det lästa samt deras grad av
uppskattning. Andra dimensioner av förståelse och upplevelsen är enligt dem praktiskt
taget omöjligt att få tag på (Møhl & Schack 1981, s. 25). Medan bland annat Fagerström
och Klingberg menar att det inte är nödvändigt att utgå ifrån någon
utvecklingspsykologisk teori vid denna typ av undersökningar, så säger Møhl och
Schack att det är ett måste. ”Saknar men [man; vår anm.] en utvecklingspsykologisk
teori ökar risken för att man låter sina egna projektioner och fördomar om barnet styra
frågorna och tolkningar av svaren – varigenom undersökningen blir självbekräftande.”
(Møhl & Schack 1981, s. 26)
Frys bok bygger på samtal med sex unga läsare, 8-15 år, genomförda under en period på
åtta månader. Han säger att i en mening lär läsare på ett traditionellt sätt från böcker för
att förvärva kunskap. Men som läsare av fiktion är ”läsandet” en speciell sorts lärande
där vi värderar saker som handlar om livet förr, eller om liv som vi knappast kommer att
uppleva; andras liv, andra länder, andra tider och ”inside” information av institutioner
eller yrken som vi annars bara lär känna från utsidan. Detta är inte frågan om
information eller råd, utan en hjälp att föreställa oss hur det kan komma att bli, som vi
alltid gör inför nya erfarenheter. Berättelserna är inte bara nöje. Det finns även vissa
böcker som vi kommer att känna speciellt för och Fry tvivlar inte på att det som
sammanbinder en läsare till en bok – i det första momentet av val, i processen av
läsning, i att behålla och värdera en bok – är en rörelse av det omedvetna till den
erfarenheten boken skänker. Några barn får aldrig detta speciella förhållande till en bok
eller en berättelse och förväntar sig inte att uppleva något liknande magiskt. Många av
våra skolor har fortfarande ett snävt koncept av vad läsning är förenat med och vad det
är att lära av läsning och håller fortfarande fast vid det antagandet att läsning kan läras
genom aktiviteter och material andra än de som finns i mötet mellan barn och genuina
berättelser. Enligt honom kan det hos barn omedvetet finnas minnen av tidigare lästa
böcker som hindrar dem från att vilja fortsätta läsa. I arbete med barn och berättelser,
måste vuxna lära sig känna igen vikten av det omedvetna i skapandet av läsare. Vi
måste ha tålamod med omläsningar och se detta som ett uttryck för ett speciellt intresse
för en berättelse eller del av en berättelse (Fry 1985, s. 98ff).
Det verkar, menar Fry, finnas två huvudsakliga sätt som läsare ser sig själva i böcker.
Ett är att vara den som ser personen göra det den gör, gå bredvid eller stå alldeles
bakom som en skugga. Det andra är att känna att man är personen man läser om. Även
om det kan verka som om det är beskrivningar av två olika läsare, så har det snarare att
göra med ”läshumör” (modes of reading) som kan variera i en bok eller mellan olika
böcker (Fry 1985, s. 99).
Fry anser att varje bok vi läser ber oss att följa sin egen ”språkliga stil/utformning”
(language practice), som ibland kräver att vi får ”lära om från början”, och andra gånger
att bara göra mindre justeringar från förväntningar vi lärt från tidigare läsningar. För
oerfarna läsare bör början alltså vara inbjudande genom att vara igenkännande och
passa deras begränsande erfarenhet av hur berättelser ska se ut, för mer erfarna läsare
kan början vara mer okonventionell. Det finns enligt Fry två element för att kunna följa
19