Det känns som jag försvinner in i böckerna” - BADA - Högskolan i ...

fråga. Respekt för barns känslor är således av största vikt för att bygga upp en positiv
relation mellan intervjuaren och barnet. Den som intervjuar bör också berätta för barnet
vad samtalet ska handla om och varför det ska äga rum. Pramling och Doverborg anser
att det är en fördel att använda bandspelare under intervjun, eftersom intervjuaren under
samtalets gång, utöver vad barnet säger, får ytterligare information om barnet i form av
gester, mimik, röstläge etcetera vilka är viktiga att anteckna. Detta kan bidra till ett
bättre underlag för senare tolkning av vad barnet vill ha sagt. Vill intervjuaren veta hur
det enskilda barnet tänker kring eller har uppfattat ett visst fenomen, är en enskild
intervju att föredra. Vissa pedagoger är enligt Pramling och Doverborg skeptiska till att
låta ett barn bli ”utsatt” för att bli intervjuat ensamt. Men författarnas egna erfarenheter
är att barn tycker det är roligt och spännande att bli intervjuade (ibid., s. 25-36).
Chambers menar att det finns ett klart samband mellan kvaliteten på den läsmiljö där
läsaren befinner sig och kvaliteten på deras samtal om vad de läst. Innebörden blir att:
Barn som finner böcker runt omkring sig, böcker som valts av kunniga personer
och som passar dem, som finns lättåtkomliga och är uppställda på ett lockande sätt,
barn som varje dag får lyssna till högläsning, som lika ofta får tid att läsa själva,
och som uppmuntras att ”vardagsprata” med varandra och med sin lärare om vad
de läser, är väl förberedda att delta i den typ av mer formella samtal som vi tänkt
oss här. De som inte har det lika bra förspänt blir det troligen svårare att få med sig
i ”Jag-undrar”-samtal. (Chambers 1994, s. 12)
Det finns med andra ord vissa problem med de samtal som ska genomföras. Jag hinner
inte lära känna barnen och de är troligtvis inte heller vana vid att samtala om böcker på
detta sätt.
Enligt Chambers är det lättare att få barn att sluta prata än att få dem att börja och den
mest hämmande frågan är ”Varför?” ett ord som ofta kan upplevas aggressivt och
hotfullt. Det är även, enligt honom, en ”allt-i-ett”-fråga, alltför stor för att egentligen
kunna besvaras kortfattat. Därför väljer barn ofta att ge ett ”allt-i-ett”-svar av typen, den
var spännande, tråkig eller rolig. Det gäller att finna en utgångspunkt och det mest
naturliga är enligt Chambers att be läsaren prata om sådant som de tycker speciellt bra
eller illa om. Chambers problem var att hitta ett inledande ord eller en fras som var
lämplig att använda istället för ”Varför?” och som samtidigt kunde utgöra en bred och
användbar inledning till mer nyanserade frågor. Den term som Chambers använder är
”Tell me” vilken har översatts till det svenska ”jag undrar”. Katarina Kuick översättare
av Böcker inom oss – om boksamtal menar att även om ”jag undrar” kan tyckas ligga
långt ifrån originalet, så är det den fras som bäst fyller samma funktion som ”Tell me”.
Givetvis kan andra termer användas, exempelvis ”berätta”, ”berätta för mig”, ”säg mig”.
Huvudsaken är att den fras som används passar ens egna behov och förutsättningar och
inbjuder till samtal (Chambers 1994, s. 60ff). ”Jag-undrar”-samtalens grundstomme
består av: grundfrågor, allmänna frågor samt specialfrågor. Grundfrågorna handlar om
vad läsaren gillade och ogillade samt svårigheter och mönster i boken. De allmänna
frågorna kan tillämpas på alla texter och vidgar det språk- och referensområde vi rör oss
i, ger jämförelsematerial samt tillför samtalet idéer, upplysningar och åsikter som
underlättar förståelsen. Specialfrågorna är frågor anpassade till bokens särdrag vad
gäller språk, form och innehåll. Chambers påpekar att frågorna ska ses som ett
hjälpmedel och ett stöd och att dessa bör omformuleras så att de passar läsaren i fråga
(ibid., s. 108-114). Chambers tillvägagångssätt har jag använt mig av främst beträffande
utformningen av samtalsguiden (se bilaga 1) och hur jag ställt frågorna till barnen. För
36