Det känns som jag försvinner in i böckerna” - BADA - Högskolan i ...

annat, och vad de minst av allt vill är att bli provocerade av vad de läser. De vill inte bli
omskakade, utmanade eller tvingade att ’tänka till’. Ofta är detta människor som bara
läser i sängen för att de ska kunna somna om kvällarna.” (Chambers 1995, s. 17)
Vi upplever att Appleyard, jämfört med Chambers, mer utgår från barnens perspektiv i
sin syn på hur vi vuxna kan hjälpa och uppmuntra barnen i deras läsutveckling. Han
menar att när barn pratar med varandra om böcker utbyter de inte bara information om
böcker de gillar utan de hjälper också varandra att finna ut meningen med böckerna de
läser och hur litteratur fungerar. Sådana samtal kan, menar Appleyard, även vi vuxna
delta i, de kan bli modell för hur vi talar om och läser böcker (1991, s. 89). Även
Chambers anser att det lönar sig att uppmuntra barn att prata med varandra om de
böcker de läst eftersom kamratpåverkan är den viktigaste faktorn när det gäller vilka
böcker barn väljer att läsa. Genom att till exempel påverka läsintresset hos de
tongivande barnen i en grupp kan deras entusiasm få de andra att läsa mer (Chambers
1995, s. 93).
Wåhlin och Asplund Carlsson anser att skolan är en miljö som mer än biblioteket
befrämjar samtal om och kring böcker, under lektionstid, under raster och på fritiden när
klasskamrater träffas (1994, s. 142).
Sammanfattande kommentarer:
Både Chambers och Appelyard fokuserar på hur samtal om böcker kan leda till positiva
effekter när det gäller barns läsutveckling och läsintresse. Att samtal om en bok eller
text även kan ge en fördjupad läsupplevelse berörs däremot inte. Tankeväckande är
också att biblioteket enligt Wåhlin och Asplund Carlsson hamnar på efterkälke jämfört
med skolan som en miljö som inbjuder till samtal om böcker.
2.4.4 Vuxenstöd
Vuxenstödet är enligt Chambers det nav som de andra tre delarna av läshjulet cirklar
runt. Det är läsare som skapar nya läsare eftersom ”utan uppbackning och stöd från
vuxna som är tänkande läsare, som kan hjälpa och ge råd, är det näst intill omöjligt att
själv bli en tänkande läsare” (Chambers 1995, s. 111). Det går dock inte att bortse från
att barn hjälper och tipsar varandra och att barn även har mycket att ge till vuxna (ibid.,
s. 18f). Det finns, enligt Chambers, även en annan sida av vuxenstödet vilken innebär
att vuxna själva måste bli medvetna om hur de fungerar som läsare för att bättre kunna
hjälpa och stödja unga läsare under utveckling. De måste jobba med sig själva för att
utvecklas, slå vakt om sin egen lästid, läsa mycket, läsa varierat, hänga med i
bokutgivningen, föra läsjournal och ta hjälp av andra angående sådan litteratur som de
själva inte är så bevandrade i (ibid., s. 109-115). Han lägger ett stort ansvar på lärarna
och menar att de bör ha ”en bred och väl underbyggd kännedom om barn- och
ungdomslitteratur, samt utbildning i och förståelse för hur de ska föra ut litteraturen till
eleverna” (Chambers 1995, s. 111).
Även Brink betonar i sin studie betydelsen av läsande föräldrar och lärare. ”Att vuxna
visar att läsandet är en naturlig och betydelsefull del i deras vardag, gör intryck
åtminstone på lång sikt. Men om vuxna inte själva läser, är det nog stor risk att
uppmaningarna till barnen att läsa mer förklingar ohörda.” (Brink 2000, s. 53)
26