Det känns som jag försvinner in i böckerna” - BADA - Högskolan i ...

Samtalet
Redan under den kort stunden jag träffar Anton för att checka av att det är rätt böcker
jag lånat inför vårt boksamtal märks det att det är en blyg och mycket lågmäld kille. Vi
har dessutom ”oturen” att tre gånger behöva byta lokal för att få sitta ostört och samtala.
Det positiva är att vår desperata jakt på ett ostört rum ger oss något gemensamt att
småprata om. Så när vi äntligen satt oss ner och för tredje gången plockar fram
bandspelaren och böckerna känns det ganska avspänt mellan oss. Det blev dock inget
långt samtal, mycket på grund av de kortfattade svaren vilket ledde till att jag fick ställa
många direkta frågor. Det flyt som oftast infann sig i samtalen med de andra barnen
ville inte infinna sig förrän vi talade om saker som var avlägsna böckernas värld. Jag
tror att det delvis berodde på blyghet och ovana att samtala på detta sätt och delvis på
han inte hade läst speciellt mycket trots att han själv, i enkäten, säger att han läser
böcker ofta och att han tycker mycket om att läsa böcker.
När vi börjar prata om Mot Paris sa papegojan, hans ”bästa bok”, kommer det fram att
det var så länge sedan Anton läste den att han varken kommer ihåg vad den handlar om
eller när han läste den. Det han minns är att han lånade den i bokbussen. Vi bläddrar lite
gemensamt i boken, för att se om han kommer ihåg något, han nickar lite igenkännande
här och där men det blir inte mycket till bokprat om den. Han säger att han tyckte den
var bra men kommer inte ihåg varför.
Vi övergår därför till den andra boken han valt som ”favoritbok just nu”, Sagan om
Sune. Det bästa med den boken, tycker Anton, är episoden när Sune gömde maten.
Annars fanns det ingenting speciellt som han inte tyckte var bra eller konstigt. När jag
undrar om han känner igen sig ibland i boken, säger han, ” … ja, när Sune fick en smäll
… känns inte bra”. Om du skulle ha skrivit boken själv, skulle du ha gjort något
annorlunda? ”Ja, den skulle handla om cirkus med clowner.” Han talar om att han
hittade boken i bokhyllan i klassrummet, han tror inte att det var någon som tipsade
honom om den. Hemma har han läst fler Sune-böcker. Efter att ha tittat i den Sune-bok
jag har med mig hittar han titlarna på två av dem han har läst, Sune börjar tvåan och
Självklart Sune. Böckerna har han lånat på bokbussen. Anton berättar också att han tror
han har läst fler liknande böcker. Boken är rolig och spännande, mest rolig. Kommer
bäst ihåg Sune och lillebror. Han är själv lillebror och hemma är det näst största
storebror som bråkar (i boken är det lillebror Håkan). Om du skulle tipsa en kompis?
Jag skulle säga ” … att den är bra, att det fanns många i den [personer; min anm.], att
dom slåss”. Är det spännande frågar jag? ”Ja.”
När Anton läser böcker kan det, kom vi fram till, antingen kännas som att vara en fluga
eller sitter i en helikopter. Han känner sig inte som Sune. Boken ska läsas mitt-emellanfort.
Ibland ser han boken framför sig som en film. Han skulle gärna vilja se boken som
film. Att det är kapitel är bra i skolan. Han vet ingenting om författarna – fast han vet
lite ändå.
För att försöka få fart på samtalet leder jag samtalet mot lite mer allmänna frågor om
läsning och fritid. När jag undrar var någonstans han brukar läsa böcker. Svarar han, ”
… när man ska sova, i sängen”. Han berättar då också att han just nu läser Robert och
den osynlige mannen, en mysteriebok, ” … den är rolig, böcker ska vara blandade” . I
början kan en bok vara dålig, sedan blir den bra. Han talar om att han inte köper några
böcker, men till bokbussen går han regelbundet med skolan. Han har varit på biblioteket
i tätorten, men det var längesedan. När han lånar i bokbussen hjälper de honom ibland
45