Psykiskt störda lagöverträdare - - Juridicum - Stockholms universitet

spetsen. Han var determinist och menade att den fria viljan inte var någonting annatän en metafysisk "såpbubbla" och han var en av de starkaste krafterna bakomavskaffandet av den s.k. tillräknelighetsläran. 26 Det centrala var att försökaåteranpassa den enskilde lagöverträdaren och vad som krävdes för en sådanåteranpassning var individuellt, vilket medförde att det snarare var brottslingensperson än brottet och skulden, i den mån man kunde tala om skuld, som bestämdepåföljden. 27 Detta gällde alla kategorier av lagöverträdare, sjuka såväl som friska, iden ur individualpreventionen sprungna behandlingsoptimism som rådde ochsedermera kom att kallas behandlingsideologin. När det gällde de psykiskt sjuka varäven vårdbehov och farlighet centrala faktorer. 28 I och med brottsbalkens (BrB)ikraftträdande 1965 avskaffades tillräknelighetskriteriet för straffansvar och dentidigare fokuseringen på allmänprevention fick nu kraftig konkurrens avindividualpreventionen i den svenska strafflagstiftningen.2.1.3 NyklassicismBrottsbalken hann inte mer än träda i kraft innan den individualpreventivabehandlingsideologins praktiska genomförande började kritiseras, bland annat pågrund av avsaknaden av egentlig behandling. 29 När Brottsförebyggande rådet (Brå)publicerade sin rapport Nytt straffsystem 1977 förespråkade man en återgång till denklassiska straffrättsskolans grundprinciper som rättvisa och proportionalitet mellanbrott och straff. Fokus skulle åter ligga på gärningen istället för gärningsmannen, föratt komma ifrån den rättsosäkerhet som de individanpassade påföljderna, vilka förespråkadesinom behandlingsideologin, förde med sig. I debatten som följde pårapporten befarade motståndarna att en sådan återgång skulle medföra minskadhumanism. Detta dementerades dock av rapportförespråkarna vilka menade attbehandling i vissa fall kan vara mindre humant och mer ingripande än ettproportionellt utdömt straff. 3026 Sarnecki, Introduktion till kriminologi, s. 142 f. och Lidberg och Wiklund, Svensk rättspsykiatri, s.25 ff.27 Lidberg och Wiklund, Svensk rättspsykiatri, s. 21.28 Holmberg, Gunnar och Kullgren, Gunnar, "Bakgrund och kommentarer", i Riskbedömning vidrättspsykiatrisk undersökning - riktlinjer och reflexioner, Rättsmedicinalverket - rapport 2000:1,Norstedts, Stockholm, 2000, s. 13 f.29 Leijonhufvud och Wennberg, Straffansvar, s. 20.30 Sarnecki, Introduktion till kriminologi, s. 450.12