Psykiskt störda lagöverträdare - - Juridicum - Stockholms universitet

och inte som idag påföljden i sig. 207 För närvarande ses de psykiatriskatvångsvårdslagarna över. I kommittédirektivet Översyn över den psykiatriskatvångsvårdslagstiftningen (Dir. 2008:93) anges att utgångspunkten ska vara atttvångsvårdslagarna ska anpassas till ett genomförande av Psykansvarskommitténsförslag. Vidare ska beaktas om det verkligen behövs två lagar på detta område.Särskilt ska överväganden göras avseende hur ett omhändertagande bör ske avseendede personer som ansetts otillräkneliga men ändå, enligt förslaget, ska omhändertas. 208En annan sak som ska övervägas är om man ska kunna vidta tvångsåtgärder utanförsjukvårdsinrättningen. 209 Det är således mycket som återstår att se.5 ANALYS5.1 Tillräknelighet som ansvarsförutsättningEtt återinförande av tillräknelighet som ansvarsförutsättning har sedan längeefterfrågats i den juridiska doktrinen. 210 Flertalet remissinstanser till Psykansvarskommitténsbetänkande avseende detta tycks också bemöta förslaget positivt. Föregen del ställer även jag mig positiv till tillräknelighetstanken som sådan. I de flestamoderna rättsstater torde svaren på frågorna varför man straffar och vad som ärstraffets ändamål, förenklat sett, bli likartade. Man straffar för att klandra en människasom överskridit de gränser som samhället satt upp genom att kriminalisera vissahandlingar, vilka kommer till uttryck i strafflag. 211 Klander kräver dock någon formav skuld. Straffets, eller straffhotets, ändamål är att avskräcka från, eller snarare,moralisera över denna klandervärdhet. Detta förutsätter någon form av valfrihet ochansluter i viss mening till den klassiska straffrättsskolans tankegångar. Tanken medtillräknelighet som ansvarsförutsättning är egentligen, som jag uppfattar det, attavskärma en liten grupp individer. Det vill säga de som faktiskt inte bör straffas eftersomde på grund av vissa orsaker helt enkelt inte är klandervärda på det sätt som ärstraffrättsligt relevant. De kunde inte, eller upplevde sig inte kunna, ha handlat pånågot annat sätt än de faktiskt gjorde under de omständigheter som förelåg. Då hjälper207 SOU 2002:3, s. 154.208 Dir. 2008:93, s. 16.209 A.a., s. 14.210 Se t.ex. Jareborg, Allmän kriminalrätt, s. 359.211 Sarnecki, Introduktion till kriminologi, s. 20 f. och passim.48