2006 - Regeringen

30
Pierre Helsén, digital-tv-kommissionens
huvudsekreterare
”Jag brukar dela in i övergången i tre faser, det
första bestod av ren politik, sedan var det stök- och
bökperioden och sist den operativa kampanjen.
Ur den politiska fasen kom beslutet om att tillsätta
en kommission. När jag tog uppdraget var det
beslutet det enda som fanns. Det var en häftig
utmaning, ett jättekul uppdrag. Och när man blir
attraherad av ett uppdrag så kanske man inte
kollar förutsättningarna ordentligt, och om man
hade gjort det så kanske man inte hade tagit
uppdraget… De ekonomiska förutsättningarna
var inte genomtänkta och det blev jag varse på
möte två med kulturdepartementet.” Pierre Helsén
berättar att han försommaren 2004 hade diskussioner
med Gunilla Thorgren, statssekreterare på
kulturdepartementet, om de medel som kommissionen
tilldelats. ”Ingen kunde något om frågan,
jag hade två saker att göra; det ena var att få
dem att fatta att det fanns en problematik och att
det kostade en slant att lösa den problematiken.
Jag ville att de skulle peka med hela handen på
de tre parter som var närmast involverade, det vill
säga Teracom, SVT och TV4. Jag tyckte att det
här är ju en enkel match om vi, kommissionen,
talar om vad som är nödvändigt och ni, regeringen,
talar om för dem och säger vad de förväntas
göra. Svaret blev: ”no way, det är politik och det
ska inte du pyssla med!” All min tid gick åt till att
få upp Teracom, SVT och TV4 på banan. Det var
inte medvind, om man säger så, jag hade inga
kompisar. Så man var tvungen att lägga upp en
taktik, hitta argumenten så att bolagen skulle vil-
ja vara med. Det var den ena grejen. Den andra
grejen var att börja lobba så att departementet
skulle fatta att vi måste ha in ’mervärden’ i det
här.” Pierre Helsén skissar upp en karaktär, ”mor
Agda, 80 år”, en motvillig tv-tittare som har svårt
att se den omedelbara poängen med att gå över
från analogt till digitalt tv-tittande. ”Mor Agdas
verklighet var att staten vill byta tv-system. För
henne skulle det betyda 1000 spänn för en box
och sedan kanske hon skulle tvingas byta antenn,
riskera att få högre elräkning och dessutom
ha en extra apparat hemma, trots att hon hatar
apparater. Och vad skulle hon få för det? Jo,
Barnkanalen och SVT24. Så mervärdet låg i fler
fria kanaler. (I början av 2006 fattade regeringen
beslut om ytterligare sju fria kanaler i det digitala
marknätet.) I kommissionens uppdrag fanns lösa
formuleringar om samarbete med olika, icke
namngivna och utpekade, branschaktörer. ”Vi
hade verkligen ambitionen att involvera alla. Men
det var inget som satellitoperatörerna sponsrade,
och inte heller kabeloperatörerna. De låg verkligen
i för att hitta dynga och misskreditera oss.
När vi började fundera på broschyrer så bjöd vi in
allihop och det funkade inte alls. Mötet var fel
upplagt, det blev cirkus, de satt och letade fel. Vi
hade verkligen ambitionen att hålla alla informerade
och att vara väldigt neutrala. Vi fick hela tiden pisk
för att vi pratade om marknätet, men vi måste ju
prata om det, eftersom övergången handlade om
marknätet!” Ifrågasättandet av kommissionens
neutralitet kulminerade våren 2005 när medie-
bransch tidningen Resumé i en stort uppslagen
artikel rapporterade att Pierre Helsén parallellt med
sitt uppdrag som huvudsekretare i kommissionen
också hade en plats i marknätsoperatören Boxers
styrelse. ”Jag hade suttit i styrelsen och avgått,
utan att detta hade meddelats PRV. Så formellt
var uppgifterna korrekta, men stämde ändå inte i
sak. Jag satt inte på dubbla stolar. I protokollet från
det sista styrelsemöte där jag var med, finns det
infört att jag inte längre hade tillträde till styrelsen.
Man kan väl säga att det var upp till mig att kontrollera
att jag inte längre fanns med i styrelsen,
men det är ju praxis i svenska styrelser att det är
bolaget som skickar in papperena.”
Skadade påståendena om bristande neutralitet
kommissionens arbete? ”Om du summerar
kommissionens arbete som samhällsinformationsinsats,
så har det gått bra, på det viset har det
inte inneburit någon skada. Med väldigt lite medel
fick vi ju ut budskapet oerhört kraftfullt. Fyran ställde
upp med airtime, likaså SVT – men inte för våra
alster, av det enkla skälet att vi minsann inte skulle
kunna komma in och delta redaktionellt. ”Pierre
Helsén syftar på den informationsfilm om övergången,
som kommissionen producerade och SVT
först godkände på idéstadiet, men sedan vägrade
att visa. ”Det där tyckte jag var fånigt. De gillade
inte vår film för att den byggde på svartruta och
SVT tyckte att tv-mediet inte kan användas för att
visa icke-tv. Vi ville också att de skulle göra
program om övergången och försökte tubba dem
till att göra mycket själva. Men då fick vi beskedet
att vi inte skulle försöka styra deras redaktionella
innehåll. Jag tycker att SVT gjorde fel, de var för
passiva i början, sedan var de på till 100 procent.
TV4 var däremot med till 100 procent från början,
med en enda dipp (när TV4 förhandlade med regeringen
om avskaffandet av koncessionsavgiften,
se vidare intervjun med TV4:s vd Jan Scherman).”
Kommissionens direktiv var löst formulerade,
inte minst när det gällde vilka ni förväntades
samarbeta med, och hur. Borde de ha varit mer
specifika?
”Jag tycker att direktivet hade kunnat vara formulerat
på något sätt så att det hade involverat alla
aktörer redan från början. Då hade livet varit enklare.
Om det hade varit en inledande kontakt tagen
mellan departementet och Sirius (bolaget SES
Sirius, som äger flera satelliter som sänder över
Sverige, gjorde i början av 2006 en anmälan till
eu-kommissionen där svenska staten anklagades
för att via direktivet till digital-tv-kommissionen,
gynna Boxers monopol som operatör i det digitala
marknätet), där staten förklarat sin ambition och
frågat: ”Vill ni vara med så är vi jätteglada för det,
och på vilka villkor kan ni tänka er att vara med?”
Då hade vi sluppit mycket bråk. Sedan förstår jag
att man inte hade kunnat stipulera insatser i form
av pengar eller tv-tid.”
31