Ben Ali-regimets undergang i Tunisia - Fortid
Ben Ali-regimets undergang i Tunisia - Fortid
Ben Ali-regimets undergang i Tunisia - Fortid
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Romarrikets fall<br />
som en miljöhistorisk<br />
grundberättelse<br />
erLand MåraLd, doCent oCH universitetsLektor i idéHistoria, uMeå universitet<br />
I dagens debatt om klimatförändring, sinande naturresurser,<br />
ökande befolkning och miljöförstöring finns i botten<br />
frågan om den ständiga utvecklingen kan fortsätta i all<br />
evighet. I medierna kan man ta del av nya stormar, torka,<br />
miljöförstöring och epidemier, som binds ihop till ett större<br />
mönster där dessa händelser ses som tecken på en annalkande<br />
global kris. Även om mer vetenskap och teknik ses<br />
som medel för att förhindra en sådan negativ utveckling,<br />
dyker ibland åsikten upp att vi måste anpassa oss till en<br />
«lägre» nivå. Den finländske filosofen George Henrik von<br />
Wright hävdar till och med att det antagligen är för sent<br />
för en mjuklandning. Sega tanke- och samhällsstrukturer<br />
gör det osannolikt att apokalypsen kan undvikas. Men<br />
det gör inte så mycket, mänsklighetens undergång är ju<br />
ändå bara en «pipa snus» sett ur ett kosmiskt perspektiv. 1<br />
Den här diskussionen är inte ny utan kan spåras tillbaka<br />
200–300 år. Föreställningar om en kommande undergång<br />
är i och för sig uråldrig och i religiös eskatologi är<br />
apokalypsen självklar. Genom sekulariseringen och framstegstanken<br />
uppstod ett nytt katastroftänkande. Framtiden<br />
sågs inte längre som given av Gud utan människan<br />
måste själv forma sin eftervärld. Hotet mot detta framsteg<br />
kom från naturen. I förlängningen var det dock människan<br />
själv som var det största hotet mot jorden och mänskligheten.<br />
Katastroftänkandet är framåtriktat men den<br />
hämtar näring från samtida händelser och från historien.<br />
I det här sammanhanget har «Romarrikets fall» utgjort en<br />
paradigmatisk modell för hur en överlägsen civilisation på<br />
kort tid förfallit till barbari. I den här artikeln ska jag beskriva<br />
hur Romarrikets fall använts inom miljötänkandet<br />
under 1800- och 1900-talen som ett varnande exempel för<br />
att illustera vad som kan hända ifall ett samhälle överskrider<br />
sina naturgivna gränser.<br />
Ruiner och ruinlandskap<br />
Den som la grunden till diskussionen om orsakerna till<br />
Romarrikets fall var engelsmannen Edward Gibbon med<br />
sitt verk The History of the Decline and Fall of the Roman<br />
Empire (1776). Gibbons menade att orsaken stod att finna<br />
i moraliskt förfall, där inte minst kristendomen genom-<br />
På tema 27<br />
slag ledde till en urholkning av de romerska republikanska<br />
medborgardygderna med ökad egoism och dekadent<br />
leverne. Under 1800-talet utvecklades en annan tradition<br />
som istället lyft fram överexploatering av naturen som den<br />
främsta orsaken. Tanken framstod som ganska självklar<br />
eftersom många av de antika ruinerna återfanns i ett ruinlandskap.<br />
Medelhavsländerna kännetecknades av ett<br />
skoglöst, kargt och eroderat landskap, som inte längre<br />
ansågs kunna bära upp en rik kultur. Det verkade som<br />
att uppkomsten av en högre civilisation nästan som av en<br />
naturlag följdes av klimatförändringar och degenererad<br />
natur, vilket successivt försvagade civilisationen tills den<br />
slutligen gick under.<br />
En som utnyttjade detta perspektiv för att understödja<br />
sina agrarkemiska teorier var den tyske kemisten Justus<br />
von Liebig. 2 Imperiet, och då särskilt staden Rom, var beroende<br />
av en ständig in försel av föda, skatter, slavar och<br />
soldater. Detta behov kom att sätta en allt större press på<br />
de romerska bönderna och jorden. Det italienska fastlandet<br />
kunde inte självt bära denna börda, utan romarna<br />
var tvungna att föra en expansiv kolonisationspolitik.<br />
Härigenom ansamlades ansenliga rikedomar och naturresurser<br />
i Rom men, på pekade Liebig, ingenting återfördes<br />
till jorden. Liebig skrev:<br />
På samma sätt uppslukade under en följd<br />
af århundraden den oerhörda verldsstadens<br />
kloaker den romerska bondens välstånd, och då<br />
dennes åkerfält icke mer förmådde att lemna<br />
näringsmedel till innevånarnes lifsuppehälle, så<br />
sjönko uti dessa kloaker Siciliens och Sardiniens<br />
rikedomar, jemte de från Afrikas fruktbara<br />
kustländer. 3<br />
Romarriket var ett exempel på en civilisa tion som hade<br />
bedrivit ett Raubwirtschaft. Liebig definierade detta som<br />
ett jordbruk som bröt det natur liga kretsloppet genom att<br />
inte ge tillbaka till jorden all den näring som det tog ifrån<br />
den i form av skörd. Det moderna lantbruket, som tillika<br />
bröt mot denna princip, var, hävdade Liebig, det sista stadiet<br />
av «utplundringssystemet». Precis som det romerska<br />
➤