Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

Jämfört med de individuella kontakterna lyfte intervjupersonerna fram
gruppverksamheterna som viktiga behandlingsinslag och de kunde också på ett helt annat sätt
berätta om dess innehåll, utformning och syfte. Successivt framträdde dock genom intervjuerna
bilden av att gruppverksamheterna egentligen var ett ganska begränsat inslag i verksamheten.
Om man skall se på hur vi har haft för verklig verksamhet under det första året
så är ju gruppverksamheten en liten del. Det är få personer som har varit inne i
och som har gått i grupper. Och det har tagit, det tar jättemycket tid och kraft
att få igång, att driva… När man väl är igång då är det ju den tiden plus före
och efterarbete men att få igång grupper, det är jättesvårt för det finns så många
hinder. Så egentligen så är de som fått åtnjuta denna gruppverksamhet de är få.
De flesta har ju någon slags individuell ingång …
Det visade sig att det var svårt att rekrytera klienter som var intresserade av och villiga att gå i
gruppbehandling. Grupperna som var igång var relativt små, i mansgruppen var två till tre män
aktiva och i kvinnogruppen tre kvinnor. Barngruppen och ungdomsgruppen hade även den
haft mycket svårt att intressera barn. Det faktum att grupperna hade få deltagare är inte nödvändigtvis
ett problem, det jag vill lyfta fram här är snarare det faktum att det stora arbetet som
utförs på Avdelningen faktiskt var individuellt behandlingsarbete snarare än gruppbehandling.
Det individuella behandlingsarbetet som upptog personalens tid hade de samtidigt mycket svårt
att berätta om och konkretisera. I detta arbete arbetade de ensamma och de hade begränsade
möjligheter att diskutera innehållet och utvecklingen i sina behandlingskontakter med
varandra. Även om Metodiken och Handledningen var forum för att diskutera detta arbete
tycktes dessa ge begränsat utrymme för att personalen skulle utveckla tydligare tillvägagångssätt
och metoder för de individuella kontakterna. Även om ett av målen med de individuella kontakterna
var dess flexibilitet, dvs. möjligheten att möta den enskilda individen och hennes särskilda
behov, något som i sig innebär att de individuella behandlingskontakterna inte fullt ut
kan eller skall styras av en och samma form, var det tydligt att de enskilda behandlarna många
gånger var mer oklara över och mer osäkra i vad det var de gjorde i de individuella kontakterna.
Några av de intervjuade gav tydligt uttryck för att de var ensamma i detta arbete, något som
begränsade möjligheten till reflektion och utveckling av det. En av kvinnorna pratar i intervjun
om hur hon utvecklats med arbetet i gruppverksamheten där hon samarbetat med en kollega,
medan hon i de individuella samtalen känner att:
… Även om jag har enskilda kontakter /…/ Jag känner att där är jag, det är nog
inte min bästa gren /…/ Jag får använda mig av saker som jag kan men det är ju
ändå, det får ändå bli lita granna vid sidan av, det blir lite styvmoderligt
behandlat…
Gruppverksamheten innebär däremot att hon tillsammans med en kollega har möjlighet att
utvecklas, hon jämför med gruppverksamheten och säger att:
Man har ändå lite tid före och efter där man kan resonera om hur det blev och
hur vi tänker och hur det blev fast vi tänket, det och så blev det så här och är
det bra eller dåligt och att man kan ha en dialog runt. Att man blir lite mer klar
övar att vi gör som vi gör. De här känslorna, känslan som man har /…/ Det
kanske är andra saker man skall göra, att vi kan diskutera den tillsammans…
27