Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

Återigen påtalas med tydlighet betydelsen av att inta ett öppet synsätt och inte placera någon i
fack eller döma någon (och här görs ett tydligt motstånd mot en könsrelaterad förståelse som
antas innebära ett sådant fördömande). Jag menar att personalen intar positioner där allt är
relativt och där det inte finns någon sanning. Verksamhetens grundantagande om våld fastslår
att ”Våld är i grunden en oacceptabel handlingsom man måste ta avstånd från och arbeta
emot”, dvs. allt är inte relativt. Personalens öppenhet och reflexivitet i förhållande till olika
perspektiv är viktig i en verksamhet som denna, men den är inte oproblematiskt. Som jag
tidigare nämnt är neutralitet inte alltid en styrka, Burck och Davies (1995) har betonat att
neutrala perspektiv aldrig är till kvinnans eller den utsatta partens fördel (s. 63, även Bö Vatnar
2002, s. 182). Personalens sätt att prata om att det inte finns objektiva sanningar och att två
motsägelsefulla perspektiv där båda kan vara rätt, riskerarar att göra det svårt att ta avstånd från
och arbeta mot våld eftersom våldet upplöses i en form av relativitet där allt är möjligt och där
allas erfarenehter och upplevelse är lika mycket värda/lika sanna.
Det är värt att uppmärksamma att kvinnorna många gånger uttalar betydelsen av att det
inte finns en sanning på ett starkare sätt än männen, något jag uppfattar som ett sätt för dem
att skydda och ta ansvar för att männen inte skall känna sig anklagade eller definierade som
”förövare”. I en av intervjuerna pekar en av männen på att strukturella perspektiv och en
tydlighet i diskussionen om mäns våld mot kvinnorkan uppfattas som särskilt laddat och svårt
att hantera för män – även om det givetvis inte behöver vara det.
Tina: Det var också därför jag frågade det här om manliga och kvinnliga
perspekiv, vad är det det väcker och vad är det man ser och vad är det man inte
ser.. som verkar.. vara totalt
IP: Alltså ja, om jag skall gå till mig själv… Genom att göra frågan till en
könsfråga så gör den mig också, så kommer den mig närmare. Om vi talar om
mäns våld mot kvinnor, ja genast är jag indragen i den definitionen eftersom jag
är man. Och då måste jag börjar fråga: Är jag medskyldig… Eller vad menar
man?
Det är möjligt att kvinnorna tar ansvar för denna laddning, att de betonar en relativistisk
ståndpunkt för att balansera synliggörandet av våldet på ett sådant sätt att män inte skuldbeläggs
eller känner sig skuldbelagda. Det är inte ovanligt att kvinnor i kvinnodominerade
verksamheter tar på sig ansvaret för att de få män som finns skall känna sig inkluderade och
som en del av gemenskapen (jfr Mattsson 2005) och det är inte heller ovanligt att vi avsiktligt
värjer oss från att synliggöra och lyfta fram män som förövare för att undvika att män som
grupp synliggörs (jfr Eduards 2002; Eriksson 2003; Nilsson 2009).
Jag vill sammanfattningsvis understryka att det är en styrka att kunna använda olika
perspektiv för att förstå våldet och personalens försiktighet i att låsa sig i positioner där de ser
våldet ensidigt och blir blinda för dess komplexitet är befogad. Å andra sidan kräver arbetet
med de olika målgrupperna och viljan att använda flera perspektiv att de inte hamnar i en
relativism där våldet tappas bort eller neutraliseras. Att personalen gör vålds- och maktanalyser
samt säkerhetsbedömningar och kan ta ställning mot våldet genom dessa är av yttersta vikt. Jag
kommer i nästa del att rikta fokus mot hur det är svårt för personalen att prata om våld och
hålla fokus på våld – men först en kort sammanfattning.
47