Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

lationer gynnar neutralitet aldrig den utsatta parten (s. 63). De pekar därmed på att öppna och
neutrala perspektiv bär risken att våldet neutraliseras och osynliggörs. Tar vi detta som
utgångspunkt måste vi se det som angeläget att i arbetet med våld i nära relationer uppmärksamma
och synliggöra hur våld, makt och kön hänger samman. Detta behöver inte göras på ett
ensidigt eller kategoriserande sätt, men det kan kräva ett synliggörande av att maktrelationen
mellan könen spelar roll i dessa relationer.
Systemteori som spänningsfält: Teorin eller våldet
Personalen undviker alltså strukturella perspektiv och förståelser i förhållande till våldet och rör
sig istället mellan individualpsykologiska och systematiska perspektiv. Systemteorin är central
och får stort utrymme i verksamheten. Detta betyder dock inte att den skall förstås som
oomtvistad. Flera i personalen ger uttryck för att det finns ett motstånd mot systemteori, ett
motstånd som jag uppfattar från både de som värnar om systemteoretiska perspektiv och från
andra i personalgruppen. I en gruppintervju samtalar exempelvis några av kvinnorna om just
systemteori och den ena konstaterar att ”Det har ju fått mycket utrymme” och den andra svarar
”Ja man kan undra varför”, båda med skepsis i rösterna. En av männen som gärna vill arbeta
systemteoretiskt och med parbehandling ger tydliga uttryck för att känna sig motarbetad och
ifrågasatt. Han pratar med frustration om en ärendedragning där han menar att parterapi är ett
självklart tillvägagångssätt men där hans kollegor ville undersöka förutsättningarna mer innan
de väljer arbetssätt, och säger:
Här har vi ett par som vill ha samtal för sin relation och vi är två
familjeterapeuter här, hur svårt kan det vara? Vi kan väl få jobba med det
[paret], vi är ju utbildade för det här, vi får betalt för att jobba med sådana
saker…
Det ifrågasättande som mannen upplever från gruppen är sannolikt en rimlig tolkning av vad
som sker i deras samspel, de andra i gruppen vill inte lika snabbt fatta beslut om möjligheten
för paret att gå i parterapi utan de vill utreda våldet först. Jag menar att deras ifrågasättande
egentligen inte handlar om systemteorin eller parterapin i sig utan det handlar snarare om en
strävan att hålla fokus på våldet. I viljan att inte tappa våldet tvingas en försiktighet fram. Intervjupersonen
pekar själv på detta och konstaterar att:
En stridsfråga har ju varit säkerhet, alltså kan man, när är det lämpligt och när
är det olämpligt att låta ett par komma tillsammans. Det harvarit en rätt lång
besvärlig fråga och är fortfarande ibland.
När delar av personalen vill hålla frågor om våld och säkerhet i fokus och även hålla fast vid
verksamhetens grundantagande, att det alltid är den som utövat våldet som har ansvar för det,
kommer detta i konflikt med berättelser där de som utsatts för våldet delvis blir aktörer i ett
samspel, något som öppnar upp för en mer relationell tolkning. Det skapas därmed en skiljelinje
och en spänning mellan de som vill vara säkra på våldets omfattning innan de bestämmer
hur ärendet bäst kan hanteras, och de som tycker sig kunna göra en sådan bedömning snabbare
och fatta beslut om exempelvis möjligheten att använda parterapi som behandlingsform.
41