Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

Personalens olika förståelser av våld innebär alltså att de gör olika bedömningar av våldet.
Konflikten mellan att i första hand adressera och synliggöra våldet eller att tona ner våldet och
istället se olika möjliga arbetssätt blir tydlig när jag följer verksamheten. Vid ett tillfälle när
personalen diskuterar arbetsformer ser de en spelfilm för att utifrån den diskutera hur de ser på
och hanterar våld i mötet med klienten. Filmen handlar om ett heterosexuellt par där mannen
systematiskt misshandlar kvinnan. Paret har en son som far illa av våldsrelationen. Personalen
intar olika förhållningssätt i hur de ser på möjligheten att arbeta med familjen, vilket är en av de
frågor de diskuterar. David säger att det skulle vara möjligt att jobba med familjesamtal med
denna familj, och understryker att det skulle vara viktigt eftersom det skulle kunna ge familjen,
inte minst sonen, hopp om en lösning. Gerd menar tvärtom att hon inte tror att man skall
jobba med familjesamtal i en familj som denna, att våldet är för grovt och för omfattande. Petra
är inne på samma linje och menar att det är så mycket våld och att man då inte kan lämna
dem, att skydd och säkerhet måste komma först. Återigen blir olika inställningar till våldet och
hur det skall hanteras tydliga. De båda kvinnorna sätter våldet i första rummet och gör en
bedömning av det som allvarligt. Eftersom de menar att våldet är livshotande för kvinna, ser de
inte parsamtal som möjligt. David ser mer förhoppningsfullt på situationen och menar att man
skall jobba på de positiva styrkorna i familjen och inge hopp. Våldet blir i hans tolkning sekundärt
och kommer i andra hand, trots att det är grovt och livshotande våld, och som naturligtvis
riskerar att drabba också sonen i familjen. Nu är det en film personalen diskuterar och inte ett
verkligt fall, något som bör beaktas eftersom det kan innebära att David testar perspektiv och
möjliga tolkningar. Jag menar dock att denna diskussion delvis ligger i linje med hur personalens
perspektiv krockar i andra reella situationer. Spänningen mellan personalen och deras
perspektiv är, menar jag, mellan synen på vad som skall vara i fokus, våldet eller det systemteoretiska
arbetssättet.
Ett liknande exempel på hur denna konflikt kan ta sig uttryck är en diskussion av ett reellt
ärende med grova hot om våld. Enligt kvinnans berättelse har hennes man bland annat hotat
henne med pistol samtidigt som hon haft deras gemensamma baby i famnen. Denna berättelse
har hon vid ett senare tillfälle tagit tillbaka, vilket gör att situationen delvis är oklar i förhållande
till hur våldet skall bedömas. Kvinnorna i arbetsgruppen menar dock att våldet måste tas på
allvar och att ärendet inte får läggas ner bara för att kvinnan tar tillbaka sin anmälan, i första
hand måste de anta att våldet är grovt även om det innebär att de får ändra sin bedömning
senare. Under diskussionen sitter den familjeterapeut som närvarar och antecknar. Han deltar
inte i diskussionen och markerar avstånd genom att visa mer intresse för anteckningarna i sina
papper än vad de andra pratar om. En av kvinnorna frågar efter ett tag honom vad han tycker i
ärendet och han svarar att han tycker att de skall behandla mannen och kvinnan som par och
initiera en parbehandling. De olika bedömningarna är varandras motsatser, medan kvinnorna
prioriterar våldsbedömningen och vill separera kvinnan och mannen i behandlingsarbetet, gör
mannen bedömningen att det är möjligt att gå in i ett parbehandlingsarbete.
De olika perspektiven handlar om hur man skall förhålla sig till våldet och synen på våldsutsatt
och våldsutövare. Användningen av systemteori riskerar att man hamnar i att mjuka upp
våldet på ett sådant sätt att det är svårt att tala om subjekt och objekt i relation till våldet, det
blir helt enkelt svårt att säga att någon slår och någon blir slagen. Det ”relationella” våldet blir
ett perspektivval som riskerar att osynliggöra våldet. Neutraliseringen av utövar/utsatt-
42