Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

Ja alltså det är de som kommer hit de vill gärna placera mig som någon assistent
till doktor Bertil [namn på kollega].
Att uppfattas som ”assistent” innebär att uppfattas som mindre kunnig och som mindre kompetent
och intervjupersonen menar att detta har med kön att göra. Hon ses som assistent till
männen i personalgruppen eftersom hon är kvinna. En av de andra kvinnorna pekar på en
annan erfarenhet som också har med kön och makt att göra när hon resonerar kring vad som är
trygga respektive otrygga situationer i arbetet:
Rent personligen så måste jag vara ensam med en klient här så är det
obehagligare att vara ensam med en man än med en kvinna, generellt /…/ Det
är ett problem som ligger hos mig för jag vet mycket väl att kvinnan kan vara
lika farlig som mannen.
Intervjupersonen ger uttryck för den skillnad män och kvinnor kan uppleva i relation till hotet
om våld. För kvinnor är mäns potentiella våld en realitet de kontinuerligt förhåller sig till, både
i förhållande till främmande män i det offentliga rummet, i förhållande till män de möter i
arbetet och i förhållande till män de lever med.
Jag menar att kvinnornas berättelse visar att de lägger märke till kön när de känner av sin
underordning, vilket sannolikt är ett tecken på att kön känns mer angeläget i vissa situationer
än andra. I mitt material blir just detta tydligt, att kön är en fråga som uppmärksammas ibland
och i vissa situationer. Under fältarbetet uppmärksammar jag t.ex. hur personalen diskuterar att
de under en tid då Avdelningens lokaler skall byggas om kommer att få ta emot kvinnor och
män i perioder eftersom de bara kommer kunna använda en ingång i taget. Avdelningen har två
ingångar och en grundtanke är att en av dem är för kvinnor och en är för män, även om de ofta
framhåller att vissa kvinnor går mer i männens ingång och vice versa.Under den kommande
ombyggnationen kommer kvinnor och män riskera att mötas när enbart en ingång kan användas,
och detta ses som problematiskt.
Denna iakttagelse visar att våld och kön relateras i verksamheten, och bildar mönster –
som utmanas till viss del. Personalen organiserar verksamheten i förhållande till att kvinnor och
män skall skiljas åt och slippa mötas. Ett resultat av detta är att de separerar ingångarna för
kvinnor och män, något som både handlar om att den som utsatts för våld inte skall behöva
möta sin före detta partner och att den som utsatts för våld inte skall behöva möta någon som
hon/han kan uppfatta som en potentiell förövare. I denna organisering uppmärksammas kön
och kön blir tillsammans med sexualitet ordnande principer som baseras på en tanke om att det
är kvinnor och män som lever med varandra i relationer där han har varit förövaren. Organiseringen
tar inte hänsyn till samkönade par där parterna kan få gå in samma ingång, den tar
heller inte hänsyn till att män som utsatts för våld går in och sitter i samma väntrum som andra
män, vilka sannolikt kan uppfattas som potentiella förövare.
Exemplet visar också att kön blir tydligt när det länkas samman med sexualitet, och det
visar sig att det finns fler tillfällen när kön blir särskilt tydligt i samspel med andra kategorier.
En av männen berättar exempelvis mer ingående om hur han kan påverkas av och hanterar kön
i klientarbetet. Han pratar om hur han är försiktig i mötet med kvinnor på ett sätt som han inte
är med män.
66