Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

Viljan att undvika splittring var stark och gruppen arbetade aktivt för att inte hamna i den
situation de sett i andra liknande verksamheter. Jag uppfattade detta som en rädsla att hamna i
konflikt, en rädsla som följde dem och påverkade dem mycket. Jag menar att rädslan för att
klyvas eller splittras har formerats och utvecklats i förhållande till våld, kön och makt och att
vad personalen såg vid sina studiebesök var konsekvenserna av de laddningar som finns i denna
spänningspunkt, en spänningspunkt som de själva försöker hantera och utmana men som de
många gånger kommer att tassa runt.
Att ”tappa” våldet
Alla som arbetar på Avdelningen ger uttryck för att det i behandlingsarbetet är viktigt att
behålla fokus på våldet. I en intervju med en av kvinnorna pratar vi om en handledare de haft
tidigare, hon kommer då in på risken för att tappa våldet:
IP: Handledning med Arne [fd handledare] var bra. Gjorde att vi inte tappade
våldet.
Tina: Hur tappade ni våldet?
IP: ... Det gjorde vi nog inte, det var mer att man blev påmind eftersom Arne
hela tiden pratade om att våld kräver att man arbetar specifikt på ett sätt.
Intervjupersonen pratar om betydelsen av att handledaren uppmärksammat och påmint dem
om risken för att våldet försvinner även när det borde vara i fokus. Att det är svårt för personalen
att hålla kvar fokus på våldet i olika ärenden visar sig många gånger under mina
observationer. Ett exempel på hur våldet kan försvinna är hur det kan komma i skymundan när
ärenden initierats och de första mötena med de som sökt sig till Avdelningen hanteras. Vid ett
tillfälle redogör en av männen för ett nytt ärende han har och som han tycker är lämpligt för
parbehandling. Han beskriver hur han träffat ett heterosexuellt par för introduktionsmöte. Det
är ett par som berättat att de ofta bråkar våldsamt och mannen är den som har hetsigast humör.
De har levt tillsammans länge och tidigare har det hänt att han slagit sönder saker och han har
tryckt upp henne mot väggen. Någon enstaka gång har han slagit henne. De bråkar lugnare nu
även om mannen ofta tappar sitt humör. I deras bråk skriker de ofta elaka saker till varandra.
Hon har en sjukdom som han kan ondgöra sig över medan hon kan ondgöra sig över att han är
hård och kall. När han talar blir hon tyst.
Mannen berättar han träffade paret tillsammans och menar att de ville det. Han alltså
frångått den princip som Avdelningen har om att alltid vid introduktionen också träffa par
separerat så att båda ges möjlighet att tala fritt utan den andres närvaro. Han menar att han inte
gjort detta eftersom paret hade en god gemensam ton och han gjorde bedömningen att det
skulle gå bra att tala med dem tillsammans. Parets våldsnivå har han bedömt som låg med hjälp
av ett enklare bedömningsredskap.
En diskussion startar snabbt i personalgruppen där framför allt kvinnorna reagerar på att
paret inte separerats och hörts var för sig. En av kvinnorna, Sara, reagerar starkt eftersom
hennes bild av parets situation är en helt annan. Hon har pratat med kvinnan i telefon och
menar att kvinnan då ville lämna mannen, att hon varit mycket rädd, särskilt när mannen
drack. Kvinnan hade framför allt påtalat att hon har svårt att prata om hur hon upplever
situationennär mannen är närvarande – vilket han ofta är på grund av hennes sjukdom. ”Det
50