Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

män synliggörs och lyfts fram tar de lätt över bilden av hur våldet beskrivs och definieras, och i
detta övertagande försvinner våldet eller definieras om. Resultatet blir att män sällan diskuteras
eller synliggörs som förövare eller som våldsamma. Berättelser om männen omförhandlas och
kommer att handla om andra saker, exempelvis om mäns utsatthet, om hur män upplevt
påfrestande relationer med kvinnor eller om kvinnors våld. Ett exempel på en sådan omförhandling
är när personalen på Avdelningen träffar en annan verksamhet och skall introducera
sig för denna och berätta om hur de arbetar. Mötet sker som ett förhållandevis informellt
samtal där personalen från de olika verksamheterna sitter och pratar tillsammans om sina
respektive verksamheter. Samtalet övergår snart till att ske mellan en av männen, Björn, från
Avdelningen och en av kvinnorna från den andra verksamheten. Samtalet kommer helt att
fokusera på hur Avdelningen arbetar med män. Björn berättar om utgångspunkterna för mansgruppens
arbete och han berättar att den gemensamma nämnaren för männen som deltar i
gruppen är att de använt våld, men han lägger stark betoning på att männen i de allra flesta fall
har erfarenheter av våld i samma relation. ”Våldet är mer relationellt”, säger han. Han fortsätter
att berätta vilka teman mansgruppen arbetar med och säger att de arbetar med vilka erfarenheter
männen har av våld och frågor om hur vardagen och våldet har sett ut och varför det
blivit som det blivit. Han säger som i förbifarten att de jobbar med frågor om ”Hur skall man
hantera det och hur skall man hantera en gnällig kvinna därhemma och sätta gränser för sig själv
och sitt humör”. Exemplen visar hur omförhandling av våldet sker på flera sätt i situationen och
att den också sker i relation till kön. Dels omförhandlas Avdelningens verksamhet från att
handla om att arbeta med våld i nära relationer i förhållande till målgrupperna kvinnor, barn
och män, till att rikta fokus mot och beskriva arbetet med män. Dels omförhandlas män från
att vara våldsutövare i en grupp för män som använt våld, till att vara en form av offer för
kvinnors gnällighet eller våld. Ansvaret för våldet skjuts från mannen till kvinnan, som om hon
vore mindre gnällig eller argsint, så skulle han inte slå. Hon blir inte bara en del av problemet,
hon blir själva problemet. Hennes gnällighet lyfts in i berättelsen som en form av logisk förklaring
till varför han slår. Genom att lägga in denna i berättelsen skapas en förståelse för mannen
och lägger skulden på kvinnan. Eventuella förklaringar som mer relaterar till männens bristande
impulskontroll eller kvinnosyn, uteblir. Jag har tidigare diskuterat hur en ung pojke beskrivs
som att ha varit ”väldigt uppkäftig” vilket blir en förklarande och neutraliserande anledning till
pappans våld och som på samma sätt skapar en glidning från att lägga ansvaret på den som är
ansvarig utövare av våld till att lyfta fram den våldsutsatta parten som delaktig i våldet. Våldet
neutraliseras när den utsatta partens agerande lyfts in som en anledning till våldsutövningen,
något som i detta fall också innebär att barnperspektivet underordnas.
Att nyansera våldet och tona ner mannens roll som förövare får konsekvenser i praktiken.
Ett exempel på detta är ett tillfälle då två kvinnor från en annan enhet har tagit emot ett
akutärende som de på grund av ett samarbete med Avdelningen dryftar med personalen där. De
har träffat en kvinna med två barn, båda i småbarnsåldern. Kvinnan har erfarenheter av fysiskt
våld från tidigare relationer och lever nu med en man som är aggressiv och argsint. Han kastar
saker och skäller, även inför barnen som är rädda, men har inte slagit henne. Hon har tolkat det
som att hans aggressivitet ökat och hon blivit allt mer övertygad att han kommer att slå henne.
När hon träffar de båda kvinnorna från den andra enheten är hon rädd för att återvända hem
och hon och hennes barn erbjuds plats i jourlägenhet och hon tackar ja till detta. Kvinnorna
44