Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

för klienterna. På motsvarande sätt innebär generalistarbetet i de enskilda klientkontakterna
ensamhet och begränsad möjlighet till utveckling för personalen. Utvärderingen visar att personalen
blir ensammare i de enskilda kontakterna och att de är (eller kan uppleva sig som) mindre
genomtänka och mindre reflekterande i detta arbete – här där de kanske mest skulle behöva
varandra. Detta är något personalen själva reflekterade kring och fullt möjligt är att de vid tidpunkten
för denna rapport arbetat för att skapa utrymme (och för att ta vara på de utrymmen
som finns) för att mötas och få möjlighet att diskutera även enskilda behandlingskontakter.
Mot slutet av mitt fältarbete noterade jag att familjeterapeuterna fått mer utrymme för att
utveckla och arbeta med parbehandling och på det hela taget pratade personalen på ett nytt sätt
om sina ”specialiseringar”. Det motstånd som till viss del funnits mot specialisering verkade ha
lagt sig. När jag lämnade verksamheten var min upplevelse att personalen stod inför ett delvis
nytt tankesätt, där de såg sig som specialiserade inom vissa områden även om de fortfarande
tänkte att alla skulle fortsätta ta emot alla målgrupper. Det är möjligt att verksamhetens omorganisering
och sammanslagning med den andra verksamheten som fokuserade på kvinnor
öppnande för ett tänkande kring specialisering. Det är möjligt att de viljor som funnits i
gruppen kring att man skulle få specialisera sig och i större omfattning fokusera på det man var
”bäst” på till sist utmanat tanken om generalistkompetens och ”alla skall göra allt”.
Organisationens bromsande struktur
Arbetet på Avdelningen har organiserats på ett sådant sätt att det finns flera utrymmen för
diskussion av ärenden och metodutveckling. Under veckan finns flertalet olika möten som
syftar till att personalen skall diskutera både enskilda ärenden och de metoder de använder samt
problem de brottas med. Min bedömning är att denna struktur är värdefull för denna form av
verksamhet, den är nödvändig i ett uppstartsskede men även i det fortsatta arbetet. Denna
struktur är det som gör att personalen bromsas upp i sitt arbete och tvingas reflektera kring vad
de gör och vad som händer, de tvingas granska varje ärende och kontinuerligt aktualisera och
synliggöra våld. Utvärderingen visar att trots att personalen på Avdelningen är mycket kompetent,
engagerad och medveten om våldets mekanismer, tvingas de slita för att hålla diskussionen
om våld levande och synlig. Många gånger tappar de våldet som glider undan och formuleras
om till relationsproblem eller mäns utsatthet. Jag menar att det arbete som personalen gör för
att hålla våldet synligt, är ett arbete som aldrig blir färdigt utan kräver ständig reflektion och
vaksamhet. Arbetets organisering och struktur är därför ett mycket viktigt inslag. Utifrån det
vill jag peka på betydelsen av att personalen har tidsresurser för att upprätthålla den struktur
som kräver tid för att diskutera och reflektera samt nödvändigheten av handledning som även
den blir viktig för att hålla fokus på våldet.
Tidsmässigt- och ekonomiskt utrymme för diskussion och reflektion och handledning är
grundläggande för att personalen skall klara av att arbeta i en verksamhet som den vid Avdelningen.
Personalens gemensamma samtal och kunskapsutveckling är ett mycket viktigt stöd för
att de skall kunna hantera de ärenden som de arbetar med.
79