Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

konfliktnivå och som använder våld mot varandra. Det blir även viktigt att skapa verksamheter
som kan hantera mer än kvinnors utsatthet och mäns våldsutövning, dvs. som har kunskap om
och som kan arbeta med kvinnors våld och mäns utsatthet. Avdelningen är en verksamhet med
denna form av ambition, dvs. att ansluta sig till detta ”nya paradigm”, som de ibland själva
säger, och att med ett brett angreppssätt arbeta med olika former av våldsrelationer, olika våldsutövare
och olika våldsutsatta.
En svårighet för Avdelningen är att när våldet förstås som komplext skall de som arbetar
med frågan och de metoder de använder förmå möta denna komplexitet och de olika parter
som den involverar. Forskning har visat att behov och erfarenheter hos den som slår respektive
blir slagen är olika. Män som utövat våld har exempelvis visat sig vara mindre benägna att se,
acceptera och ta ansvar för våld. Få män söker självmant hjälp för sitt våldsamma beteende
medan kvinnor som blivit slagna ofta frivilligt söker hjälp för att komma undan våld
(Holmberg & Bender 1997). Kvinnor och män kan ha väldigt olika syn på och upplevelser av
våldet. Sociologerna Carin Holmberg och Christine Bender (1997) konstaterar att bland de
män som frivilligt sökt sig till traditionella Mansjourer och Kriscentra p.g.a. av skilsmässa/separation
har det förekommit våld i hälften av fallen, det tenderar dock att vara för
separationen och inte för våldet som männen sökt hjälp. Kvinnor söker oftare självmant hjälp
och upplever misshandelssituationen som ett problem (s. 59). Traditionellt sett har det funnits
en påtaglig skillnad mellan de verksamheter som riktar sig till kvinnor och verksamheter som
riktar sig till män. Medan Kvinnojourer och Kriscentra för kvinnor uttalat riktar sig till kvinnor
som utsatts för mäns våld, riktar sig Mansjourer och Kriscentra i första hand till män som upplever
relationskriser och inte till män som är våldsamma, även om de ser som sin uppgift att ta
emot den senare gruppen (Holmberg & Bender 1997, s. 11). Utifrån detta kan man också
förstå att utgångspunkterna för ett behandlingsarbete med män traditionellt sett varit
annorlunda än utgångspunkterna för behandlingsarbete med kvinnor. Retoriken gentemot de
olika grupperna har också sett olika ut. Medan Kriscentra för kvinnor traditionellt erbjudit
hjälp och stöd i frågor om våld, har Kriscentra och jourer för män använt sig av en ”mjukare”
retorik som inte specifikt lyfter fram våldsfrågor.
Feministiska tolkningar och ett relationellt våld
Det är värt att säga några ord om på vilka sätt våld i nära relationer tolkats. Jag nämnde ovan
att kvinnorörelsen och den feministiska forskningen varit viktiga för att uppmärksamma och
synliggöra mäns våld mot kvinnor och att de varit centrala aktörer i arbetet för att föra in frågan
i den politiska debatten och offentliga rummet. Feministiska tolkningar av våld, som innebär
ett uppmärksammande av mäns våld mot kvinnor och baseras i en tolkning av att våldet är en
konsekvens av samhällets ojämlika maktordning mellan kvinnor och män (se ex. Lundgren
2002, Lundgren, Heimer, Westerstrand & Kalliokoski 2001; Cavanagh, Dobash, Dobash &
Lewis 200), har därför också varit centrala och på många sätt fått ett stort genomslag i förhållande
till hur våldet skall förstås och tolkas (även om de mött starkt motstånd, se ex Eduards
2002; Wendt Höjer 2002; Steen 2003). Dessa tolkningar är inte nödvändigtvis enhetliga och
homogena, utan inom fältet finns en rad olika sätt att förstå och använda den feministiska
utgångspunkten för tolkning. Sociologen Anne-Lie Steen (2003) studerar den kunskapsut-
7