Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

I det nya paradigmet upplöses kön som central kategori som en konsekvens av att
relationen mellan kön, makt och våld problematiseras och förstås som komplex. Kön och våld
förstås som ett komplext samspel och den betydelse som kön getts i arbetet med våld i det
gamla paradigmet, där kvinnor arbetat med kvinnor och män med män, ifrågasätts. I det nya
paradigmet spelar kön mindre roll för mötet med klienten, kvinnor kan arbeta med män och
män med kvinnor. Trots denna upplösning har ändå kön tillskrivits en innebörd i arbetet på
Avdelningen även om detta tillskrivande tycks ha varit outtalat. Om könslikhet varit centralt i
det gamla paradigmet är det könsolikhet som blir en styrka i det nya. I gruppverksamheterna
har en särskild tilltro satts till betydelsen av att arbeta kvinnor och män tillsammans, inte bara
för att bryta det gamla paradigmets arbetssätt utan för att personalen menar att om män involveras
i arbetet med kvinnor och om kvinnor involveras i arbetet med män, så minskar risken för
att paradigmen kommer i konflikt. En man i kvinnogruppen och en kvinna i mansgruppen
antas ha något särskilt att tillföra som utmanar paradigmen, detta särskilda, som är relaterat till
deras kön men är svårt att få personalen att konkretisera innebörden av.
Att undvika uppdelning och polarisering handlar alltså inte bara om att alla kan arbeta
med allt (alla i personalen kan hantera alla former av ärenden och målgrupper), utan också om
vem som arbetar med vad (män i kvinnogrupp och kvinnor i mansgrupp).
Att möta olika målgrupper: Lika, men olika
När personalen pratar om de kvinnor och män som kommer till verksamheten, som deltar i
gruppverksamheterna men som också går i individuell behandling, pendlar de mellan att å ena
sidan beskriva grupperna som lika och å andra sidan som olika.
En genomgående hållning bland personalen är att kvinnorna och männen är förhållandevis
lika och behöver ungefär samma stöd- och behandlingsinsatser. Likheten mellan grupperna
lyfts ofta fram i olika sammanhang. När verksamheten vid ett tillfälle presenteras för besökare
betonar en i personalen i beskrivningen av arbetet i mans- och kvinnogrupper att ”Den erfarenheten
vi gjort är att mans- och kvinnogrupperna är relativt lika och man kan jobba lika”. Liknande
konstateranden återkommer i intervjuerna när jag frågar om vad det finns för likheter och skillnader
med att jobba med kvinnor i grupp och män i grupp, en av de intervjuade säger:
Jag tycker att den är väldigt liten… alltså… skillnaden tänker jag…
Parallellt med dessa uppfattningar finns beskrivningen av männen och kvinnorna som olika och
som är i behov av olika saker. Dessa uttalanden är ofta mer försiktiga och mindre självklara än
de som talar om likhet samtidigt som de ofta ger uttryck för att personalen erfar en tydlig olikhet
mellan de båda grupperna:
Mans och kvinnogruppen handlar om olika saker. Mansgruppen mer om
ansvar, kvinnogruppen mer om omvårdande stöd, igenkännande och
bekräftande.
Här görs alltså en åtskillnad mellan innehållet och arbetet i mans- respektive kvinnogrupp. Att
lyfta och fokusera ansvar i arbetet med män återkommer i flera intervjuer. En av de andra intervjuade
säger på liknande sätt att:
62