Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

Våldet som de pratar om, som det ges exempel på och som blir tydligt eftersom utsatta parter
omtalas, är alltså i de flesta fall relaterat till relationer där kvinnor är utsatta för mäns våld och
där barn är utsatta för sina föräldrars, dvs. kvinnors och mäns våld. Detta förbryllar mig under
observationerna eftersom personalen många gånger tonar ner denna bild i intervjuerna:
De som framträder i olika ärenden är kvinnor och barn som är utsatta. Kvinnor för
mäns våld, och barn för sina föräldrars våld, mammans eller pappans. När
personalen däremot pratar om våldet generellt lyfter de ofta fram männen som
utsatta och som offer /…/ Att definiera männen som offer eller utsatta för kvinnors
dominans, svåra humör och t.o.m. för kvinnors våld, att ge uttryck för att det är
synd om männen för att de lever med jobbiga kvinnor eller att det i alla fall är synd
om männen för att de lever med kvinnor som gör att de slår, är det mer legitimt att
prata om än att prata om kvinnornas utsatthet? [observationsanteckning].
Det våld och våldsrelationer som kommer att synliggöras och beskrivas genom verksamhetens
praktik är förvisso mycket komplexa, men de visar samtidigt att kön och våld hänger samman
och bildar strukturella mönster. I beskrivningarna är det framför allt kvinnor och barn som lyfts
fram som offer. Det är vanligt att kvinnor använt våld i förhållande till sina barn, men mycket
sällan pratar personalen om ärenden där kvinnor utsatt de män de levde med för våld. Under
mina observationer förekommer inget sådant ärende vid någon ärendedragning eller handledning.
Det jämställda våldet mellan två likställda parter förekommer sällan i
vardagsbeskrivningarna och omtalas bara i några få intervjuer. Vid några tillfällen pratar personalen
om några enstaka män som går i behandling och som menar att de varit utsatta för kvinnors
våld, något personalen förhåller sig tveksamma till utifrån både männens och deras partners
(kvinnors) berättelser. Personalen beskriver ibland ett ”relationellt våld”, våld i
parrelationer som har en hög konfliktnivå där båda bråkar, är aggressiva och har svårt att hantera
sina impulser. I dessa relationer är båda parter aktiva i våldet och båda är drabbade av det.
Det våld som blir tydligt i praktiken går att förstå med verksamhetens grundantagande om
våld som baseras i FN:s deklaration om mäns våld mot kvinnor samt Isdal som pratar om våld
och motvåld. Det är i första hand ett våld som utövas av män mot kvinnor och av kvinnor och
män mot barn som blir tydligt i praktiken, men, och det är ett viktigt men, det är också ett våld
som är komplext där även kvinnor och inte bara män framträder som våldsutövare (i första
hand mot sina barn) och där våldsrelationer framstår som komplexa interaktioner mellan parter
där båda deltar i ett sampel som leder till våld och motvåld. Återigen är även Johnsons (2006)
förståelse av det komplexa våldet användbar för att förstå att olika former av våldsrelationer
förekommer vid Avdelningen. Avdelningen tar både emot klienter som söker själva (enskilt eller
i par) och klienter som kommer från andra delar av socialtjänstens verksamhet (par eller
enskilda individer). Johnson talar om att våld som innehåller inslag av makt och kontroll är
vanligare förekommande inom myndigheter än det relationsvåld som förekommer mellan par
där båda är aktiva deltagare i våldet. I en verksamhet som Avdelningen är det rimligt att anta att
man faktiskt lyckas fånga båda dessa kategorier av våldsrelationer – vilket i så fall innebär att
man lyckas väl med att skapa en verksamhet som når ut till olika målgrupper. I verksamheten
blir dock det våld tydligast som utövas mellan män och kvinnor som innehåller inslag av
makt/kontroll och motvåld – dvs. inte det relationella eller jämlikt våld (jfr Isdal 2001/2008).
Även Isdals breda våldsdefinition kan vara användbar för att förstå komplexiteten i våldet och
36