Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

och gemensam diskussion av ärenden för att alla målgruppers perspektiv skall hållas levande
och för att våldet inte skall glida undan. De har dessutom en rad olika verktyg till sin hjälp för
att synliggöra och blotta våld i olika ärenden. Trots detta är det svårt för dem att prata om våld
– särskilt på en principiell och övergripande nivå (dvs. hur ser de på våld, hur vill de arbeta med
våld). En grundläggande anledning till att våldet försvinner tycks vara att personalen har olika
uppfattningar om våld, något som i rädslan för konflikt gör det svårt att prata om. När de
närmar sig frågor om hur de tänker kring och vill hantera våld i olika situationer resulterar det
ofta i att de blir tysta och undviker frågan.
Att våld glider undan eller osynliggörs i en verksamhet som den vid Avdelningen är ingen
ovanlighet. Liknande problematik har visats av exempelvis sociologen Maria Eriksson. Eriksson
(2003) belyser hur våldet neutraliseras i familjerättens arbete med familjer där mannen utövat
våld mot kvinnan (jfr även Eriksson & Dahlkild-Öhman 2008; Carlsson 2003; Mellberg 2003;
2004). Våld i nära relationer är i sig ett laddat fenomen och osynliggörandet är en del i våldets
sätt att verka (ex. Hearn 2008; Isdal2001/2008). Statsvetaren Maud Eduards har i sina
diskussioner om uppmärksamheten och reaktionerna kring olika kampanjer vars syfte varit att
synliggöra och sprida kunskap om våld i nära relationer, visat att medan det är fullt möjligt att
prata om och synliggöra kvinnors och barns utsatthet, är det är mycket svårt att synliggöra män
som våldsutövare utan att mötas av mycket starka motreaktioner. Att synliggöra kvinnor och
barn som potentiellt våldsutsatta är oprovocerade medan synliggörandet av män som
potentiella våldsutövande är starkt provocerande (Eduards 2002 s. 108-109). Etnologen
Gabriella Nilsson (2009) för en liknande diskussion i sin studie av hur mäns våld mot kvinnor
debatterats och hanterats i bland annat svensk forskning och svensk politik. Hon menar att
män inte är vana vid att utpekas som grupp på samma sätt som kvinnor, vilket gör det laddat
att peka ut män som utövare av våld men inte att peka ut kvinnor som utsatta för det (ex. s.
230 ff).
Utifrån dessa resonemang kan vi förstå att personalen på Avdelningen å ena sidan arbetar
med målgrupper vars utsatthet många gånger varit självklar och lätt att tala om, samtidigt som
de även har en målgrupp vars våldsutövande på motsvarande sätt många gånger varit tabu.
Även om det gamla paradigmet har inneburit ett tal om ”mäns våld mot kvinnor”, så är det
kvinnors utsatthet som uppmärksammats i första hand, något som gjort att män som förövare
förblivit osynliggjorda (jfr ex. Eduards 2002; Nilsson 2009). Utifrån detta uppstår på Avdelningen
en spänning kring våld som är relaterad till personalens ambition att bryta mot gamla
paradigm som positionerar kvinnor och barn som offer och män som förövare. De vill arbeta
med ett komplext våld där de öppnar upp för mäns och kvinnors komplexitet som både möjliga
våldsutsatta och möjliga våldsutövare. I viljan att bryta mot det gamla paradigmet möter de
samtidigt en våldsverklighet där både kvinnor och barn många gånger utsatts för just mäns våld
och de tvingas in i det gamla paradigm som de vill utmana. De tar dock så tydligt ställning mot
detta att det blir svårt för dem att prata om dessa situationer i personalgruppen. Den spänning
som uppstår är relaterad till personalens olika uppfattningar om innebörden av ett ”komplext
våld” som jag diskuterat tidigare. Medan några i personalgruppen menar att ett komplext våld
innebär ett relationellt våld menar andra att ett komplext våld handlar om att både kvinnor och
män kan vara utövare och utsatta men att kvinnors utsatthet för mäns våld ändå är mer
problematisk och omfattande. Dessa olika förståelser ligger som en hotande konflikt, särskilt i
58