Våldets komplexitet och gamla paradigm - Lunds universitet

diskuterar ärendet med en av männen på Avdelningen och han menar att det inte är en särskilt
hög grad av våld och att även mannen borde bjudas in till samtal. Dessutom borde han få veta
var barnen är. På hans inrådan tillfrågas kvinnan om Avdelningen får ta kontakt med hennes
man och informera honom om att hon är hos dem och erbjuda honom att komma. Hon ger
tillåtelse till detta och en av männen från Avdelningen försöker få kontakt med mannen, när
mannen inte svarar i telefon lämnas ett meddelande på hans telefonsvarare. Mannen ringer
sedan kvinnan och är arg för att hon tagit kontakt med Avdelningen. Några dagar senare har
kvinnan flyttat hem till mannen igen.
Jag vet inte hur omfattande våldet var i det aktuella ärendet eller hur det slutade, men
exemplet belyser hur personalen i viljan att inkludera män i verksamheten, riskerar att neutralisera
våld och osynliggöra kvinnor. Kvinnas behov och säkerhet kommer i andra hand, i första
hand kom mannens behov av stöd och rätt att veta var hans barn befann sig. En viktig fråga är
vilket stöd och vilken trygghet kvinnan kunde känna i den aktuella situationen, när hon sökt
hjälp och stöd för att lämna en relation och en man hon var rädd för men bemöts av att personalen
genast vill involvera den man hon är rädd för och vill lämna. Sociologen Jeff Hearn
(1998) har diskuterat att när män som utövar våld mot kvinnor synliggörs riskerar kvinnor som
utsätts för våldet att osynliggöras. Hearn understryker att uppmärksammandet av män inte får
förminska kvinnors erfarenheter, utan skall syfta till att namnge och rikta fokus mot problemet,
nämligen mot män som den vanligaste utövaren av våld mot kvinnor och barn (s. 5, jfr Leira
2002, s. 32). Med den utgångspunkten är det viktigt att se och höra kvinnors berättelser och ta
dem på allvar, något som inte utesluter att också män synliggörs, inkluderas och respekteras –
men först när säkerhet och allvaret i kvinnans (eller den utsatta partens) upplevelser är bedömd.
När personalen vid Avdelningen lyfter fram män och mäns perspektiv (och dessutom
undviker strukturella perspektiv, som jag diskuterat ovan) hamnar de i att riskera att våldet
neutraliseras och att kvinnor osynliggörs. Mäns våld blir dessutom ett tabubelagt område som
är svårt att närma sig för personalen, Maria säger exempelvis vid ett tillfälle spontant till mig att
”Vi kan inte prata om mäns våld” och menar att mäns våld är ett laddat område som inte får
benämnas. Våld faller bort, neutraliseras, i de diskussioner som syftar till att lyfta fram våldets
komplexitet och dynamik. Inkluderingen av alla målgrupper i Avdelningens verksamhet lyckas
därför inte fullt ut synliggöra män som våldsutövare utan synliggörandet glider oftare över i en
beskrivning och en förståelse av män som våldsutsatta och ”offer”. Jag menar männens historier
och berättelser sannolikt inkluderar olika former och erfarenheter av våld, i vissa fall är männen
säkert också offer för kvinnors våld. Det anmärkningsvärda är dock hur ofta männen framställs
som om de inte använt våld, som om de inte slagit sin partner eller sina barn, som om de inte
har svårt att kontrollera sitt humör eller sina känslor. Det är värt att uppmärksamma både den
roll som kön spelar i dessa resonemang. För att mannen skall göras skuldfri överförs ”skulden”
på kvinna, antingen genom att det var hennes eget fel att hon blev slagen eftersom hon är så
gnällig och besvärlig, eller genom att mannen görs till offer för kvinnors våld. Det tycks som
om våldet kan förstås och förklaras på många sätt, men att förlägga det på mannen och ge
honom ansvaret för det är svårt. När männen uppmärksammas tenderar både våldet och
kvinnors utsatthet att osynliggöras något som vid Avdelningen innebär att verksamhetens
grundantagande, som slår fast att det alltid är utövaren som har ansvar för våldet,
omförhandlas/frångås.
45