Spel om pengar bland unga, 750 kB - Statens folkhälsoinstitut

44
Att vara mindre tillbakadragen och mer oförsiktig i 10–11-årsåldern ökade också risken för att senare
under tonåren spela mycket (92). För övriga beteenden så som hyperaktivitet/uppmärksamhetsbrist
och aggressivitet/antisocialt beteende, kunde man inte finna att dessa skulle öka risken för senare
frekvent spelande eller spelproblem.
I dessa studier kunde man också urskilja tre grupper av pojkar, vars mönster av spelvanor och
grad av impulsivt beteende skilde sig åt under uppväxten. Spelmönster och graden av impulsivt beteende
var sedan kopplat till hur stor andel i respektive grupp som vid 17 års ålder hade ett problem
med spelandet (102):
• En av dessa grupper utgjordes av pojkar som uppvisade låg grad av impulsivt beteende som barn
och som genomgående spelade lite eller inte alls. I denna grupp var det ovanligt att man senare
fick problem med spelandet.
• En annan, mindre, grupp utgjordes av något mer impulsiva barn, som spelade frekvent under
tonåren och där en större andel än bland de förstnämnda senare fick ett spelproblem/-beroende.
• Slutligen kunde man urskilja en grupp av pojkar som tillhörde de mest impulsiva 6-åringarna, som
tidigt började spela och därefter genomgående spelade frekvent. I denna grupp var det vanligare
att man senare utvecklade ett spelberoende i slutet av tonåren.
Resultaten i dessa undersökningar återspeglas i flera tvärsnittsstudier, där ungdomar som rapporterar
att de har ett spelproblem eller ett spelberoende oftare än andra ungdomar har ett impulsivt beteendemönster
och är mer benägna att ta risker (6, 29, 62).
kriminalitet, missbruk och spelproblem/-beroende
Huruvida olika problembeteenden, så som kriminalitet och missbruk, ökar risken för att utveckla ett
spelproblem/-beroende är oklart. Likaså är det oklart om ett spelproblem/-beroende ökar risken för
kriminalitet och annat missbruk. Enligt ett flertal studier som redovisades i föregående avsnitt konsumerar
ungdomar som spelar ofta och för mycket pengar mer alkohol än de jämnåriga som spelar
mindre. Motsvarande samband finns även mellan att ha spelproblem eller ett spelberoende och att ha
andra missbruksproblem, ett samband som är särskilt tydligt för pojkar (3, 12, 21, 32–34, 59, 60,
67–70, 72, 85, 87, 90, 95–99). Olika slags kriminella beteenden är också vanligare bland ungdomar
med spelberoende eller spelproblem än bland andra ungdomar; dels att de stjäl pengar från föräldrar,
eller säljer familjens ägodelar, dels förekommer det även att de begår grövre brott som bedrägerier,
rån och inbrott samt våldsbrott (3, 6, 12, 21, 22, 68, 72, 77). Detta samband återfanns också i studien
på Maria Ungdom i Stockholm (65).
Det finns alltså en korrelation mellan spel, missbruk och kriminalitet, och flera forskare har
undersökt om riskfaktorerna för dessa olika problembeteenden är desamma, och i sådant fall om
dessa beteenden är delar av eller fasetter av ett och samma ”problemsyndrom”. I detta problemsyndrom
skulle de olika problembeteendena bara vara olika uttryck för samma bakomliggande
syndrom och riskfaktorerna skulle vara desamma för alla beteenden. I problemsyndromsmodellen
opererar ett antal mer grundläggande riskfaktorer och mekanismer som ökar risken för vissa utfall,
exempelvis spel- och alkoholmissbruk. I denna modell är därför de olika utfallen kopplade till varandra,
men de styr inte varandra. En förändring av de gemensamma riskfaktorerna påverkar alla beteenden
som de är riskfaktor för. En minskning av alkoholkonsumtion till exempel genom att ta Antabus
påverkar dock inte spelandet eftersom båda dessa beteenden styrs av riskfaktorer som sannolikt inte
påverkas av att individen tar Antabus.
Vitaro, vars studier har redogjorts för tidigare, menar exempelvis att impulsiva och risktagande
beteenden tidigt i livet är riskfaktorer för både spel, missbruk och kriminalitet och att dessa problembeteenden
därför utgör ett och samma ”problemsyndrom” (90–92).