Spel om pengar bland unga, 750 kB - Statens folkhälsoinstitut

program fokuserade på risk- och skyddsfaktorer på alla nivåer
Enligt forskarna vid International Centre for Youth Problem Gambling and High-Risk Behaviors bör
spelberoende kunna inkorporeras till befintliga preventionsprogram för beroende- och riskbeteenden.
Preventionsprogram som visat sig ha goda effekter har varit sådana som syftat till att minska riskfaktorers
påverkan genom att öka genomslaget av skyddande faktorer (84, 120, 121). Program som
syftar till att endast informera eller skrämmas genom att peka på risker med spelande ger enligt erfarenheter
från alkohol- och drogpreventionsarbete inga önskvärda effekter (122). För närvarande finns
dock ingen forskning kring skyddsfaktorerna vid spelberoende, det vill säga faktorer som minskar
risken för utveckling av spelberoende. Enligt forskarna vid International Centre for Youth Problem
Gambling and High-Risk Behaviors kan man anta att de skyddande faktorerna för spelberoende skulle
vara ungefär de samma som för andra riskbeteenden inklusive substansmissbruk/-beroende. Dessa är (84):
• Att ha god problemlösningsförmåga; förmåga att tänka abstrakt och generera lösningar till
kognitiva och sociala problem.
• Att ha hög social kompetens; flexibilitet, kommunikationsfärdigheter, omtänksamhet och
”prosociala” beteenden.
• Att ha hög autonomi; tilltro till egen förmåga och kontroll.
• Att ha en känsla av mening och framtid, framgångsorientering, motivation och optimism.
Preventionsinsatser som ökar dessa faktorer hos ungdomar skulle alltså kunna tänkas minska utvecklingen
av såväl spelberoende som andra högriskbeteenden. Det finns dock inget belägg i studier i dag
för att dessa skyddsfaktorer skulle gälla även spelberoende.
Preventionsinsatserna bör vidare inrikta sig på flera nivåer samtidigt: individ, familj, vänner, skola
och fritid, samhällets normer och service, lagstiftning och restriktioner. I praktiken blir det insatser på
alla preventionsnivåer, såväl primär-, sekundär- som tertiärpreventionsnivå. Vid primär intervention
fokuserar man på att senarelägga debuten för spel hos barn samt att minska tillgängligheten till spel på
en generell nivå, genom att informera vuxna och påverka samhällets normer och attityder till att bli
mindre tillåtande till barns spelande. Vid sekundära preventionsinsatser riktas fokus mot den grupp av
barn och ungdomar som bedöms ha en ökad risk för att utveckla spelproblem. Högriskungdomar kännetecknas
av att de uppfyller ett eller flera kriterier på spelproblem, dock utan att uppvisa tecken på ett
utvecklat beroende. De sekundärpreventiva insatserna bör genomföras av professionella, exempelvis
socialarbetare, som både svarar för att upptäcka den förhöjda risken och därefter för ett mer avancerat
preventionsarbete som kan innefatta kortare behandlingsinsatser. Med tertiär prevention menas att samhället
sätter in resurser för att vårda och behandla de individer som identifierats med det aktuella problemet.
I spelsammanhang skulle detta innebära att ungdomar med spelberoende har tillgång till avancerad
behandling både för dem själva, men också att deras familjer kan få stöd och rådgivning (123).
53