Spel om pengar bland unga, 750 kB - Statens folkhälsoinstitut

52
ser till att de kommer under behandling. Återfallsprevention och uppföljning ingår också i behandlingsmodellen.
I de fall ungdomarna återfaller i spel efter avslutad behandling har man ofta inte
behandlat samtida problem, enligt erfarenheter från centret (116, 117).
behandling vid Dollard Cormier Centre i Montreal, Kanada
Dollard Cormier är en klinik för ungdomar med missbruksproblem där spelberoende på senare år har
inkluderats som ett av flera beroendetillstånd som man ger behandlingar för. I behandlingen av
ungdomar med spelberoende använder man sig dels av en kognitiv beteendeterapeutisk modell som
fokuserar mycket på kognitiva aspekter kring spelandet, så som tankefällor, tankar kring spel, dels av
att identifiera risksituationer vid spel. Man inkluderar också behandling av andra samtida problem,
samt föräldraträning och familjesamtal. Anledningen till detta är att man anser att enbart fokusera på
spelbeteendet, som man har gjort med vuxna, inte är tillräckligt för att hjälpa ungdomar på ett effektivt
sätt. Behandlingsförloppet går till så att man inledningsvis gör en bedömning av ungdomens psykiska
hälsa, eventuella andra samtida problem, spelproblemet och vilken motivation till förändring av spelbeteendet
ungdomen har. Utifrån detta gör man en individuell behandlingsplan som utformas som ett
kontrakt som ungdomarna undertecknar. Planen kan därefter förändras, bland annat i takt med att
motivationen till förändring eller att målet med behandlingen förändras hos ungdomarna under
behandlingens gång (118).
Teoretiska preventionsmodeller
modell baserad på teori om förändringsstadier
Di Clemente, Story och Murray har utvecklat en modell för prevention av spelproblem hos ungdomar
som utgår ifrån en tidigare generell modell för förändring av beteenden av Di Clemente och
Prochaska. Di Clemente, Story och Murray har i föreliggande artikel applicerat förändringsmodellen
på prevention av spelproblem hos ungdomar. Innan en ung person har provat att spela för första gången
finns inte något egentligt intresse eller motivation till att spela. Enligt Di Clemente med flera lämnar
amerikanska ungdomar oftast den fasen i 10–13-årsåldern, vilket är den tidpunkt de först överväger
att prova att spela. I den här fasen kan preventionsinsatser ha stor effekt, då man kan få ungdomar att
inte börja spela. Här är det viktigt att identifiera faktorer som kan motivera ungdomar att överväga att
prova spel och fokusera insatser riktade till ungdomar i denna fas på att förmedla information och
kunskap om spelets risker, eftersom positiva attityder till spelande kan få en person att överväga att
prova. För den som ändå väljer att spela och som sedermera utvecklar regelbundna spelvanor finns en
risk att dessa vanor utvecklas till att bli riskabla spelvanor som i längden kan ge upphov till negativa
konsekvenser. I denna fas är spelandet en vana som inte kräver särskilt mycket planerande eller övervägande,
eftersom det har blivit en rutin. Därför har informations- och kunskapsbaserade preventionsinsatser
liten, om ens någon, effekt i den här fasen. Preventionsinsatser bör i stället fokusera på att
minska skadorna av spelandet, genom att öka färdigheter i att kontrollera spelandet.
Slutligen, för den som redan har utvecklat ett mönster av problematiskt spelande bör insatser riktas
specifikt mot att bryta spelandet. Behandlingen bör utgå ifrån den enskilda ungdomens ”spelarkarriär”
och var denne befinner sig i processen, exempelvis hur länge hon eller han har spelat och vad
som motiverat till fortsatt spel. Di Clemente med flera menar att ungdomar med spelproblem ofta rör
sig mellan faserna – slutar spela, för att åter börja, slutar och så vidare. Insatser för ungdomar med
spelproblem bör därför inkludera inslag som syftar till att finna motivation till att inte återuppta
spelandet, eller för den som aktivt spelar, till att bryta mönstret. Behandlaren bör också fokusera på
andra problembeteenden som kan förekomma i anslutning till spelandet, så som annat missbruk,
psykosociala problem, psykiatrisk samsjuklighet samt kriminellt beteende (119).