FUNK Bok.indd - KK-stiftelsen

Utgångspunkter
Är perspektivet alltför positivt?
Flera av författarna har mer eller mindre varit och är involverade i Rock Citys arbete.
FUNK-modellen har sitt ursprung i organisationens sätt att arbeta: att mixa perspektiv
och aktiviteter inom forskning, utbildning, näringsliv och kultur. Referensramen är
alltså sprungen ur ett praktiskt sätt att arbeta som har bedömts som framgångsrikt och
analysen är säkerligen färgad av denna bakgrund.
Grundinställningen är att upplevelseindustrin har mycket att tillföra. Världen blir roligare
med mer kultur och upplevelser. Dessutom stärks möjligheterna för ekonomisk
tillväxt av ett samhälle där fler är duktiga på att förädla upplevelse- eller kulturella värden.
Givetvis är dessa antaganden inte hämtade från ingenstans, utan grundar sig på läsning
av studier samt erfarenhet (däribland genomförda undersökningar, bland annat
några som ligger till grund för denna bok).
Dessutom ska läsaren komma ihåg att vad den här boken tar sikte mot är förutsättningarna
för upplevelseindustrin och vad FUNK-modellen kan bidra med.
En tro på kreativitet och innovation – ledord inom upplevelseindustrin – erbjuder också
en bättre värld jämfört med andra ideologiskt färgade sanningar som passerat förbi,
eftersom goda förutsättningar för kreativitet och innovation också medför öppenhet,
mångfald och samarbete, även utanför tidigare gränser (både branschmässiga såväl som
regionala eller nationella). En miljö för kreativitet präglas av experiment och tillåtelse att
begå misstag.
Perspektivet tar fäste i en världsbild där samhället – ständigt – är i förändring och
under utveckling. Att fundera över nästa steg är därför nödvändigt. Det innebär givetvis
att en kritisk diskussion också är nödvändig och en sådan utblick avslutar första delen av
boken.
Kanske tycker någon att perspektivet är alltför kommersiellt? Effekter av FUNK är
dock balans och samverkan. Grundtanken med FUNK är nämligen att det är bättre att
sträva mot ömsesidig förståelse mellan kommersiella och konstnärliga perspektiv och
faktiskt tydliggöra länken som finns mellan kultur och näring för upplevelseindustrin.
Detta är också viktigt eftersom kulturkonsumtionen i allt högre grad sprids på marknadens
villkor (ungefär 90 % idag enligt beräkningar från Unesco). Offentligt finansierad
kultur står alltså endast för en liten del av kulturlandskapet. Ett system för kultur kräver
därför en diskussion om all kultur och ett erkännande av hur olika delar samverkar.
Är perspektivet alltför kritiskt?
Alla svar är inte självklara. Många frågor är fortfarande obesvarade. Detta står klart efter
ett mångårigt arbete med upplevelseindustrin – i form av undersökningar, policyrådgivning,
artiklar, rapporter, föredrag samt utövande i olika former (bokförlag, evenemang,
artistbokningar m.m.).
Den här boken tar tillfället i akt att ställa en rad frågor som är viktiga att poängtera och
diskutera. Målet är att såväl tydliggöra argumentationen som att våga ställa obekväma
frågor. Satsningen på upplevelseindustrin i Sverige – liksom motsvarigheter utomlands
– har pågått sedan slutet av 90-talet. Hur har satsningarna fungerat i olika länder? Vad
har de egentligen försökt att åstadkomma?
Ett resonemang som återkommer i framför allt första delen är att upplevelseindustrin
tillför olika värden (såsom näringssektor i sig själv, image- och identitetsskapande, mervärde
till andra sektorer, drivkraft för besök, lokaliseringsfaktor samt »egenvärde«).
Dessa värden är dock inte alltid kompatibla. Åtminstone är de en fråga om värderingar.
Trots detta har diskussionen om balans mellan värdena – mellan kultur- och näringspolitik,
mellan stora satsningar enligt fyrtorns- och tomteblosslogik (spektakulära,
resurskrävande engångsföreteelser) och kontinuerliga, lågprofilartade satsningar på
barn och ungdom – i princip varit osynlig. En målsättning i det här arbetet har därför
varit att problematisera argumentationen.
Det är bättre att det blir diskussion än att sopa känsliga frågeställningar under
mattan.
Kanske tycker någon att perspektivet är alltför kulturellt? Visserligen kan man – inte
minst som företag – begränsa sig till sin egen verksamhet och ta »kulturlivet« och
talangerna för givna, det vill säga som en outsinlig råvarukälla. Men på lång sikt påverkas
varje verksamhet av yttre förutsättningar. Finns musikskolor och teatergrupper
exempelvis, och andra insatser som ser till att möjligheter för nya kompetenta kreatörer
kommer fram? π
16 17