FUNK Bok.indd - KK-stiftelsen

Upplevelseindustrins struktur
Trots att några typiska drag går att skönja för de olika aktörerna i upplevelseindustrin
finns som sagt också skillnader. Sällan hittar man samstämmiga bilder – vilka branscher
som nu har sådana?
Därför bör insatser för att stötta och stimulera upplevelseindustrin begränsas till olika
fokus för att nå maximal verkan. Avgränsningar kan också vara viktiga för att inte skapa
för stora förväntningar, till exempel en tydlig ståndpunkt av vilken typ av företag som
är viktigast att stödja: De stora jättarna? Eller de små kulturföretagarna? Eller kanske
strukturen dem emellan?
Variationerna i storlek är nämligen stora.
En rapport från KK-stiftelsen (2005) visar att upplevelseindustrin till allra största del
består av mindre företag. I storleksgruppen 0–19 anställda återfinns 98,5 % av företagen
i upplevelseindustrin och 45 % av alla sysselsatta. Därför är det inte särskilt förvånande
att kategorin fritt verksamma framhåller »småföretag« som den näst viktigaste politiska
frågan (4,4 i snitt), efter »kultur« (4,5).
Mängden av mikroföretag ska dock ställas mot att en knapp fjärdedel av upplevelseindustrins
genererade värde skapas i gruppen med 150 eller fler anställda, och knappt
hälften av värdet skapas i den minsta gruppen 0–19 anställda.
Antal anställda och förädlingsvärde följer varandra jämförelsevis, det vill säga att ju
större företagen är, desto större värde genereras absolut sett. 44 Det är dock att göra det lätt
för sig att tro att det bästa är att förändra företagsstrukturen med målet att utveckla de
mindre företagen till att bli större verksamheter. Kanske fungerar upplevelseindustrin
bäst med den struktur den har? Inte minst är det viktigt att se situationen som den är
idag – och inte den önskade – när åtgärder för branschen/branscherna ska planläggas.
Det är värt att betona att det är mikro- och småföretagen som står för ungefär hälften
av upplevelseindustrins förädlingsvärde – det vill säga ungefär 2,5 % av Sveriges BNP.
Mönstret varierar dessutom beroende på delområde. I de flesta sektorer finns få eller
knappt några större företag och relativt lite värde produceras i dessa. Mot den bilden står
till exempel litteratur, media och mode. Även i de här branscherna är de flesta företagen
små, men skillnaden är att det är i de större företagen som värdet i högre grad skapas.
Mest tydligt är det i media, där det finns drygt 3 300 företag i den minsta storleksgruppen,
det vill säga 94% av företagen; men där 75% av branschens värde skapas av 3%
av företagen, de med 50 eller fler anställda.
Skillnaderna mellan delområden belyser återigen något som är centralt för upplevelseindustrin:
under paraplybegreppet döljer sig sektorer med helt skilda affärsmodeller och
strukturer (vilket för övrigt även gäller ett branschbegrepp som »teknikföretagen«).
I vissa delområden krävs större investeringar för att bli konkurrenskraftig (högre inträdesbarriärer)
och det kan vara lättare att växla upp skalfördelar. Till exempel är kostnaden
för att producera det första exemplaret av en tidning – att ha en redaktion igång –
betydligt större än att trycka några extra ex när tidningen väl är producerad. Jämför med
en arkitektbyrå som levererar en lösning (eller ett fåtal) till en kund.
Likaså går det att finna skalfördelar i distributionsledet, även när det gäller distribution
av fysiska produkter. För att återkoppla till tidningsexemplet, skalfördelar erhålls för en
dagstidning om ett utbyggt system med flygplan, budbilar, anställda och återförsäljare
finns. Det finns även andra fördelar med att vara stor i mediebranschen. Ju större du är,
desto större är chansen att nå uppmärksamhet. Ju fler tittare eller läsare du har, desto
större bli annonsintäkterna.
Figur 5. Upplevelseindustrin 2002:
fördelning förädlingsvärde.
Figur 6. Upplevelseindustrin 2002:
fördelning antal anställda.
Figur 8. Upplevelseindustrin 2002:
fördelning antal företag
44
Se appendix 1 för ytterligare nedbrytningar och andra variabler.
62 63