Om svar anhålles - Svenska Akademiens ordbok - Göteborgs ...

14
Nu skall inte skillnanden mellan optisk läsning och manuell inkodning övervärderas.
Oberoende av hur texten fångas så måste den genomgå en efterföljande bearbetning för
att nå acceptabel kvalitet: både optiska läsare och mänskliga inkodare gör fel. Detta leder
t.ex. till att det ofta är mindre viktigt hur många fel det finns i den fångade texten jämfört
med hur lätta dessa fel är att identifiera och rätta till. Det finns naturligtvis ett samband
i det att en text med mycket fel normalt kräver mer arbete för att bli rimligt korrekt än en
med få fel, men det finns många subtila faktorer som påverkar hur tung korrekturprocessen
blir. Så är en text som i väsentlig grad består av fasta formler betydligt mera tillgänglig
för maskinella korrektioner än en mera varierad. I fallet med SAOB råder det mycket
stora skillnader mellan olika delar av texten. Bruklighetsangivelserna är t.ex. normalt
rena formler. Detta gör det lätt att säkert göra rättelser rent maskinellt: står det ”rnindrc
br.” är det lätt att ändra till ”mindre br.” Motsatt förhållande gäller för språkproven. Dessa
har en variation inte minst i fråga om stavningen som gör att det endast undantagsvis går
att utföra korrektioner säkert maskinellt. En poäng är dock att det även här är de typiska
felen vid optisk läsning som är lättast att justera säkert maskinellt: en människa som skriver
av ”accijsen” fel skriver kanske ”accisen”, maskinen skriver snarare ”accij8en”. Det senare
ser värre ut, men det är lätt att lägga märke till.
För att summera: OSA-projektets erfarenheter av optisk inläsning är inte entydligt positiva,
men de är tillräckligt goda för att optisk inläsning skall framstå som ett alternativ
värt att överväga även vid arbete med tekniskt mindre lätthanterlig text. Inte minst har
det visat sig att de typiska fel som optiska läsare gör ofta är betydligt lättare att rätta till
under det efterföljande korrekturarbetet än de fel som en mänsklig inkodare skulle göra i
motsvarande situation.