Nordisk Tidskrift 1/12 (PDF 505 KB) - Letterstedtska föreningen

48 Claes Wiklund
heter när det gällde att uppnå enighet. Därtill kom att det norska motståndet
mot det nordiska samrådsorganet kvarstod. Utrikesminister Koht föredrog för
sin del att de konkreta ärenden som stod på den nordiska samarbetsagendan
även i fortsättningen skulle avhandlas vid möten mellan de nordiska fackministrarna.
Det fanns risk för, ansåg han, att man skulle behöva anstränga sig för
att finna teman för överläggningarna inom ett mera omfattande samrådsorgan
som det tilltänkta. 2 De danska planerna på en ökad institutionalisering av det
nordiska samarbetet blev vilande under nästan ett decennium. Ett världskrig
kom emellan.
I mars 1948 återkom Ole Bjørn Kraft (KF) och Bertel Dahlgaard (RV)
under en debatt i folketinget till tankarna på att göra det möjligt för en vidare
krets av nordiska parlamentariker att överlägga om gemensamma frågor.
Resultatet av debatten blev att regeringen under ledning av Hans Hedtoft (S)
anmodades att ånyo ta upp saken med Norge och Sverige. 3
Det blev utrikesminister Gustav Rasmussen (opol.) som vid ett nordiskt
utrikesministermöte i Stockholm i september samma år återigen, och förgäves,
tog upp det danska förslaget om inrättandet av ett nytt nordiskt samrådsorgan.
En invändning mot förslaget var att ett närmare samarbete mellan nordiska
parlamentariker borde kunna åstadkommas inom ramen för Nordiska interparlamentariska
förbundet. 4 Vid mötet i Stockholm dryftades även förutsättningarna
för ett försvarssamarbete mellan Danmark, Norge och Sverige.
Under slutskedet av de skandinaviska försvarsförbundsförhandlingarna
i januari 1949 deltog för första gången representanter för de tre ländernas
parlament i respektive regeringsdelegation. Samtliga partier i parlamenten
utom kommunisterna var med i de avslutande överläggningarna i Köpenhamn
och Oslo. Initiativet till breddningen av förhandlingsdelegationerna kom från
danskt håll. 5
Det lyckades inte för Danmark, Norge och Sverige att uppnå enighet om det
skandinaviska försvarsförbundets militära beroende av omvärlden. De stolta
försvarsplanerna föll därmed till marken. Däremot var man överens om att
det utgjort en klar fördel att företrädare för vad som då benämndes de demokratiska
partierna haft tillfälle att aktivt medverka under förhandlingarnas
slutfas. Denna uppfattning kom klart till uttryck i slutkommunikén från mötet
på Akershus i slutet av januari 1949:
Under mødene i København og Oslo har for første gang repræsentanter fra de
tre landenes folkrepræsentationer deltaget sammen med regeringsmedlemmer
i forhandlinger af denne karakter. Denne form for konferencer har vist sig
være af stor værdi til belysning og klarlæggelse af de anskuelser, som gør sig
gældende i hvert af landene. 6
Under åren 1949-50 drog flera ledande nordiska politiker en lans för ett fastare
nordiskt samarbete. Förutom Bertel Dahlgaard och Ole Bjørn Kraft fanns
Nordisk Tidskrift 1/2012