Nordisk Tidskrift 1/12 (PDF 505 KB) - Letterstedtska föreningen

KRING BÖCKER OCH MÄNNISKOR
PORTRÄTT AV FILMSKAPARE –
JAN TROELL OCH BO WIDERBERG
Att skriva biografier över filmregissörer är en konst för sig, som ännu knappast
hunnit nå någon särskild grad av förfining inom det svenska språkområdet.
Gösta Werners biografi över Mauritz Stiller från 1971 eller Bengt Forslunds
över Victor Sjöström från 1980 utgör två pionjärarbeten inom genren. Övriga
exempel är lätt räknade. Desto mer anmärkningsvärt att Norstedts under
senare år utgivit inte mindre än tre monumentala regissörsbiografier: Mikael
Timms Lusten och dämonerna, Boken om Bergman 2008 och så under 2011
både Kurt Mälarstedts Regi, foto, klippning: Jan Troell och Mårten Blomkvists
Höggradigt jävla excentrisk – En biografi över Bo Widerberg – den förra på
dryga 400 sidor, den andra på över 550.
Det är svårt att tänka sig två mer olika biografier än de bägge sistnämnda.
Föremålet för den ena boken fick den som hyllning till 80-årsdagen, medan
den andre gick bort redan 1997. Mälarstedt har lärt känna Troell sent – de
träffades första gången 2003 i samband med premiären på hans film om vännen
och fotografen Georg Oddner, "Närvarande". Inför arbetet med boken har
de fört långa samtal och en vänskap har uppstått, som avspeglas i författarens
sätt att genomgående omskriva regissören som Jan. Men den märks också i
hans inkännande skildring, som genomgående berättar ur, eller nära, Troells
eget perspektiv. Allt mynnar ut i en vision som innesluter förflutet och framtid:
Troells mångåriga intresse för ett flertusenårigt egyptiskt skulpturpar på
Louvren, som han drömmer om att levandegöra på film.
Blomkvist åter är Bo Widerbergs svärson – han träffade dottern Nina 1977,
och anmärker torrt i inledningen till sitt förord att ”ur min synvinkel är inte
film erna det viktigaste han åstadkom”. Här finns inget intimt tilltal, även om
ett och annat Bo kan figurera när det gäller anekdoter från privatlivet. Tvärtom
är tonen boken igenom påtagligt stram. Filmkritikern Blomkvist skymtar
bakom svärsonen; han är van att anlägga ett kritiskt perspektiv på sitt ämne.
Han stryker aldrig medhårs, snarare intar han tvärtom gärna en utanförståendes
kritiska hållning.
Att det är just Troell och Widerberg som ägnats större biografier jämte
Bergman är däremot knappast en slump. De var bägge frontalfigurer i vad
som skulle kunna kallas den ”svenska nya vågen”, i spåren av dess franska
föregångare. De var tillika centralgestalter i den svenska filmens nyorientering
i filmreformens spår på 1960-talet. Det var en typ av film som närmade sig
tittarna i sitt tilltal, som anammade filmspråkets tekniska förnyelse, den lättare
utrustningen, och tog kameran ut i verkligheten. Samtidigt är de båda regissö-
87
Nordisk Tidskrift 1/2012