Nordisk Tidskrift 1/12 (PDF 505 KB) - Letterstedtska föreningen

Statsministrarnas besvärliga relation till massmedia
statsministern blivit landets viktigaste politiska aktör, samtidigt som presidentens
maktbefogenheter beskurits.
Uimonens studie sträcker sig från Martti Miettunens krisregering 1975-76
till Mari Kiviniemis borgerliga koalition fram till vårens riksdagsval 2011.
Mellan dem regerade Kalevi Sorsa, Mauno Koivisto, Harri Holkeri, Esko
Aho, Paavo Lipponen, Anneli Jäätteenmäki och Matti Vanhanen. Gemensamt
för alla var att de tidvis hade stora problem med pressen och den bild som
förmedlades utåt. Av dem som prövat sin lycka i presidentval är det tillsvidare
bara Koivisto som nått ända fram.
Uimonen påpekar att centerpartisten Miettunen (1907-2002) var den sista
statsministern av gammaldags snitt. Han var statsminister i tre repriser (1961-
62, 1975-76 och 1976-77) under en epok när finländska regeringar inte blev
särskilt långvariga. Motvilligt lämnade Miettunen, 68, hösten 1975 den lugna
pensionärstillvaron och ställde upp för sin gamla kompis Kekkonen som ville
rumstera om i politiken. Först ledde Miettunen en majoritetsregering, som
dock föll på grund av inre stridigheter, och sedan en minoritetsregering.
Enligt Uimonen hade Miettunen en pragmatisk syn på journalister: De var
helt enkelt en del av det politiska livet som man skulle komma överens med.
Pressens bevakning av statsministerns göranden och låtanden var dessutom
lam under den tiden.
Miettunens partikamrater Aho, Jäätteenmäki, Vanhanen och Kiviniemi hade
det betydligt tuffare.
Det massmediala klimatet var ett annat när Esko Aho, 36, i egenskap av
Finlands yngsta statsminister genom tiderna skulle leda landet under den
värsta ekonomiska krisen sedan andra världskriget, 1991-95. Aho uppträdde
självsäkert och var snabb i tanke och tal, vilket gjorde att han klarade sig
utmärkt i tv-intervjuer och valdebatter. Det faktum att svensk press döpte Aho
till Kennedy från Kannus, med anspelning på hans hemort, säger en hel del om
hans otvungna sätt att umgås med journalister.
Men de svåra tiderna med rekordarbetslöshet och kraftigt sjunkande BNP
kastade givetvis sin skugga över Ahos statsministerskap och mot slutet var
relationen till pressen ansträngd och Aho kom att uppfattas som en kommentarautomat.
Anneli Jäätteenmäki, som var statsminister blott några månader våren 2003,
ertappades med lögn inför riksdagen och när drevet gick var hon chanslös.
Utan pressens hårdbevakning av Finlands Irangate hade hon kunnat sitta kvar.
Efterträdaren Matti Vanhanen satt visserligen nästan två mandatperioder,
2003-07, 2007-10, men råkade ständigt i pressens klor och löpte gatlopp från
kris till kris. Ibland handlade det om politiska kriser, men minst lika ofta om
Vanhanens egna tillkortakommanden när det gällde att hantera publiciteten
91
Nordisk Tidskrift 1/2012