Nordisk Tidskrift 1/12 (PDF 505 KB) - Letterstedtska föreningen

Nordiska rådets tillkomst 53
för att länderna samarbetade på andra områden. Vidare påpekade majoriteten
att det var en fördel att också parlamentarikerna fick möjlighet att sätta sig in
i den samverkan på nordiskt plan som ditintills ägt rum uteslutande mellan
regeringsledamöter och experter. Tillkomsten av Nordiska rådet kunde även
tänkas öka intresset för nordiskt samarbete bland allmänheten. Ytterligare ett
skäl som anfördes från dem som var positiva till ett nordiskt råd var att dess
beslut inte var bindande för länderna samt att vart och ett av länderna när som
helst kunde begära utträde ur organisationen.
När stortinget den 25 juni 1952 skred till beslut röstade 74 ledamöter
för upprättandet av Nordiska rådet och 39 mot. Som enda parti gick
Arbeiderpartiet samlat in för rådets tillkomst. Dåvarande Bondepartiet och
Kristelig Folkeparti avstyrkte enhälligt förslaget. Inom Høyres och Venstres
stortingsgrupper förekom det däremot delade meningar. En knapp majoritet i
Høyre – 9 mot 8 – röstade för medan majoriteten inom Venstre röstade mot –
14 mot 3. 27 En avgörande roll för det norska ställningstagandet spelade Høyre.
För om inte en fraktion inom detta oppositionsparti ledd av John Lyng hade
varit positiv till Nordiska rådets tillkomst är det tveksamt om Arbeiderpartiet
på egen hand hade vågat driva igenom förslaget. 28
Island blev den fjärde rådsmedlemmen efter beslut i Alltinget den 10
december 1952. Rösterna föll så att 28 ledamöter var för och sju mot. Av de
sju motståndarna tillhörde sex Framstegspartiet och en Självständighetspartiet.
Förslaget hade dock vunnit ett enhälligt godkännande inom utrikesnämnden. 29
Statsminister Kekkonen går bakom ryggen på president Paasikivi
Så länge som Finland inte var medlem av Nordiska rådet var den nordiska
kretsen inte fulltalig. Medan Finland befann sig i vänteposition vidtogs olika
åtgärder för att landet skulle kunna följa rådsarbetet. Samtliga rådsrekommendationer
och även övriga dokument översändes till Finlands regering och
riksdag under de tre år som man stod utanför. 30
Det var utrikespolitiska skäl som förhindrade en omedelbar finländsk anslutning
till Nordiska rådet. Det anfördes i såväl inhemsk som utländsk press, att
mot ett finländskt upptagande i Nordiska rådet talade det faktum att där ingick
tre NATO-länder. 31 Hur kunde man från finländsk sida försäkra sig om att inte
utrikes- och försvarspolitiska frågor kom upp till behandling i rådet? Rådets
stadga uteslöt nämligen inte – som den var skriven – att detta skedde. 32
Vid Pohjola-Nordens 30-årsjubileum den 17 november 1954 förklarade
riksdagens talman, socialdemokraten K A Fagerholm att han för sin del inte
längre fann några hinder som stod i vägen för en finländsk anslutning till
Nordiska rådet. Samma uppfattning gjorde statsminister Urho Kekkonen
sig till tolk för då han tog till orda i saken i Stockholm den 22 januari 1955.
Nordisk Tidskrift 1/2012