ÄLSKADE HATADE 14 RÖSTER OM TV - Jesper Stromback

h a N s - G U N N a r a x b e r G e r
Men så länge de rättsliga förutsättningarna för att bedriva tv-sändningar
på ett så grundläggande sätt skiljer sig från vad som gäller för
övriga massmedier är en sådan ordning knappast praktiskt tänkbar.
Tv-företagen skulle fortfarande lyda under Granskningsnämnden i övriga
delar, och det skulle antagligen inte gå att dra en entydig gräns
mellan Granskningsnämndens och den tilltänkta medienämndens
respektive mandat. Man bör också fråga sig vad de olika aktörerna
har för intresse av en förändring.
För public service-medierna är det ofrånkomligt med en rättslig
reglering innefattande bestämmelser av det slag som finns i dag. De
har själva goda skäl att slå vakt om inskränkningar i den egna friheten.
Regler om saklighet och opartiskhet tillsammans med en oberoende
instans som tillämpar dem är nödvändiga för trovärdigheten hos
medieföretag som understöds av staten och finansieras av allmänheten.
För pressens del kan det omvända perspektivet anläggas. Om den ska
granskas tillsammans med medier som verkar under statlig kontroll
och mer begränsad yttrandefrihet finns det en risk för smitteffekter av
oönskat slag. Den fria pressen, som ju har oberoendet från staten som
sin kanske viktigaste tillgång, har därför anledning att hålla avstånd
till medieetiskt samarbete med public service-företagen.
Slutsatsen är alltså att så länge den rättsliga regleringen för
public service-företagen och pressen skiljer sig åt så som den ännu gör
har man från bägge håll skäl att förhålla sig kallsinnig till gemensamma
granskningsorgan.
Kvar står den del av mediemarknaden som av ”historiska skäl”
kommit att lyda under ett regelverk som utvecklats för public service,
bland annat de inte licensfinansierade tv-företagen. Utifrån sett skulle
det te sig logiskt om dessa på ett eller annat sätt anslöt sig till pressens
självsanerande verksamhet, vilket kanske skulle kunna underlätta en
utveckling där de även bröts loss från andra delar av radio- och tvregleringen.
Att detta skulle ligga i till exempel TV4:s intresse är dock
inte självklart. För ett kommersiellt tv-företag kan statlig auktorisation
och det juridiska släktskapet med public service representera ett
större värde än en mer oinskränkt publicistisk frihet.
113