ÄLSKADE HATADE 14 RÖSTER OM TV - Jesper Stromback

ä l s k a d e , h ata d e – 1 4 r ö s t e r o m t v
åberopar längre relationerna med främmande makt eller betydelsen
av att skydda monopol. I stället framförs krav på politiska beslut och
statliga ingripanden för att rädda den mångfald av skilda perspektiv
och åsikter som anses allvarligt hotad av samvetslösa mediekapitalister
som anförs av den expanderande Bonnierkoncernen.
Spåren borde vara avskräckande: när mångfalden verkligen har
varit hotad, så har det alltid varit staten, inte privata intressen, som
har utgjort problemet.
De senaste femton, tjugo åren har det av och till rasat upprörda
meningsutbyten om maktkoncentrationen i mediebranschen. Dessa
debatter tenderar att ta fart i samband med större medieaffärer. Gång
på gång har det framförts krav på lagstiftning, vad som ibland kallas
lex Bonnier. Det är alltså staten som skall garantera en mångfald som
den, i tidigare kritiska situationer, har motarbetat.
De värsta excesserna och övertrampen från förr lyser dessbättre
med sin frånvaro, men svunna tiders politiska och juridiska uppfinningsrikedom,
eller kanske klåfingrighet, lever kvar som ett slags
mediepolitisk fantomsmärta. Den manifesterade sig till exempel i
Mass mediekoncentrationskommitténs betänkande från 1999.
Utredningen, tillsatt i ett klimat som hettats upp av kulturminister
Marita Ulvskogs utfall mot Bonniers, föreslog begränsad etableringsfrihet
på medieområdet. Dessutom skulle en vanlig lag, konkurrenslagen,
kunna bryta igenom TF, en av Sveriges fyra grundlagar.
Mot det sistnämnda, en konstitutionellt tveksam innovation, reserverade
sig tre av kommittéledamöterna. Till detta skall läggas att public
service, som ytterst är beroende av statens välvilja, undantogs från
kommitténs förslag.
Betänkandet rann ut i sanden, och det är gott så, men det visade
tydligt att en gammal tankefigur, staten som mediernas överdomare,
fortfarande lever sitt eget liv. En både dråplig och symptomatisk detalj
var att en av politikerna bland ledamöterna hade gjort sig känd för i
stort sett ett enda utspel: att Fritiof Nilsson Piratens klassiska roman
Bombi Bitt och jag från 1932 borde förbjudas i skolorna, eftersom den
är uttryck för ”fascism”. Med sådana väktare behöver mångfalden
inga fiender.
94