ÄLSKADE HATADE 14 RÖSTER OM TV - Jesper Stromback

ä l s k a d e , h ata d e – 1 4 r ö s t e r o m t v
Tv förändrade världen och synen på verkligheten. Redan för 35 år
sedan, under tv-mediets första decennier, iakttog den amerikanske
kulturhistorikern Daniel J Boorstin (1961) att bilden och framställningen
av verkligheten, the image, av många betraktas som verkligare
än verkligheten själv. Han myntade termen ”pseudo-events” på produktionen
av händelser som primärt – men inte nödvändigtvis uteslutande
– planlagts och regisserats i syfte att bli återgivna i tv. Omfånget
av medieintresset blev själva succékriteriet. Drivkraften bakom det
arrangerade var också, menade Boorstin, att omstöpa verkligheten, att
bli till en självuppfyllande profetia. Den som får hyllningarna, talet
eller utspelet återgivet i medierna, uppfattas som betydelsefull i offentligheten.
I dag är rundgången fullbordad. Tv-kanalernas egna stjärnor
och låtsas-stjärnor har i den populärkulturella rapporteringen blivit
huvudpersoner i en nyhetsdans där de egna ”profilerna” både är källor,
programledare och en garanti för varumärket.
Tv-familjen ändrar karaktär
Det fanns en tid när vi alla satt samlade framför tv:n. Hela familjen,
ja, nära nog hela nationen. Vi tittade på den enda kanalens stora
under hållningsprogram – och alla visste vi vem Lennart Hyland var.
Vi tittade på det enda nyhetsprogrammet i den enda kanalen, och med
nyhetsuppläsarens välbekanta röst kom världen in i vardagsrummen.
SVT blev 1 och 2, men det var fortsatt lätt att hålla reda på programledare,
hallåor och nyhetsankare, de utgjorde en sorts tv-familj.
Vi kunde deras namn och till många av dem hade åtminstone delar
av publiken ett långt och troget förhållande. När tv:n sattes på så
möttes vi. För några av oss betydde de sällskap och trygghet, kanske
en ersättning för verklig nära mänsklig kontakt. Tidigt i tv:s historia,
1956, skriver två amerikanska forskare en artikel i en psykiatrisk tidskrift
om det de kallar för ”para-social interaktion”, den illusion om
en ömsesidig relation som publiken kan få gentemot tv-personligheter
(Horton & Wohl 1956).
När etermediemonopolet bröts och många nya kanaler kom till
i skiftet mellan 1980- och 1990-talen, förändrades situationen. TV4,
reklamkanalen som också skulle ha ett public service-uppdrag, blev
78