ÄLSKADE HATADE 14 RÖSTER OM TV - Jesper Stromback

J e s p e r s t r ö m b ä c k
ligen förändrats i grunden. Att det inte på något sätt är unikt för
Sverige gör inte förändringarna mindre betydelsefulla. Inte heller förändrar
det att utvecklingen har haft och har både goda och mindre
goda sidor.
Mot den här bakgrunden är syftet med det här kapitlet att översiktligt
beskriva och analysera utvecklingen av svensk tv under de
senaste 20 åren. Jag kommer även att diskutera utvecklingen ur ett
demokratiteoretiskt perspektiv. På vilka sätt har utvecklingen varit
positiv, och vilka problem har den fört med sig? 1
Det svenska tv-monopolets fall
Den kanske viktigaste förändringen av det svenska tv-landskapet
under de senaste dryga 20 åren är avskaffandet av det svenska tvmonopolet
och den ökade valfriheten. Det var resultatet både av en
långvarig politisk strid och av teknikutvecklingen. Länge argumenterade
framförallt Socialdemokraterna och Vänsterpartiet mot ett
avskaffande av radio- och tv-monopolet, men teknikutvecklingen och
utbyggnaden av kabel-tv gjorde det allt svårare att upprätthålla det
svenska public service-monopolet. När TV3 på nyårsaftonen 1987 började
sända till en svensk publik från London var det början till slutet
för det svenska tv-monopolet, och när TV4 inledde sina sändningar via
satellit den 15 september 1990 var det politiska spelet kring att tillåta
en tredje markbunden kanal i full gång. Frågan var inte längre om det
svenska tv-monopolet skulle avskaffas, utan när. I mars 1991 lade den
socialdemokratiska regeringen fram en proposition som förordade en
tredje, reklamfinansierad och marksänd, tv-kanal, och i juni 1991 tog
riksdagen beslut i frågan. Efter många olika turer vann till sist TV4
koncessionen om den tredje kanalen, och de kunde sedan påbörja sina
sändningar via marknätet den 2 mars 1992. Det svenska tv-monopolet
var brutet. En ny era hade inletts.
1 Av naturliga skäl är diskussionen och analysen här översiktlig. För mer omfattande analyser och
diskussioner kan bland annat Djerf-Pierre och Weibull (2001), Engblom och Wormbs (2007), Ewertsson
(2005), Furhammar (2006), Hadenius (1998) samt Jönsson och Strömbäck (2007) rekommenderas.
15