MINNE OCH MANIPULATION - Centre for European Studies - Lunds ...

länge att till exempel den kristne författaren Epiphanius på 300-talet fortfarande
tar traditionen om Jesus som Pantheras son på allvar. Epiphanius kom förresten
med en ovanlig förklaring. Enligt Epiphanius var Jesus son till Panthera, som han
påstår är ett smeknamn på Jakob, fader till Marias man Josef. Barn till Panthera
skulle således vara Jesu familjenamn, ett namn som han var stolt över.
Detta symposium handlar bland annat om hur den tidiga kristendomen
försökte definiera sig mot sitt judiska arv och därvid odlade vanföreställningar om
den andre. I stället inleder jag med att visa hur judarna i nästan två tusen år förde
en negativ tradition, baserad på hånfullt skvaller, vidare för att därmed skilja ut
den andre. Skvaller och förtal, som häpnadsväckande nog var så välkänt att till
och med en okunnig judisk bondflicka i Moldavien kände till det. Ett bevis på hur
besvärliga myter går i arv från generation till generation och från land till land.
Dock vill jag tillägga att mina egna barn och barnbarn aldrig hört talas om detta
motbjudande och seglivade rykte. Men studerar de vidare i vår torahtradition
kommer de troligtvis så småningom att stöta på det.
Min lärare i historia under mina två sista år vid Jewish Theological Seminary
i New York var den världsberömde historikern Salo Wittemeyer Baron som
samtidigt också var professor vid Columbia University. Vid ett tillfälle föreläste
han om judarna och judendomen under antiken. I samband med frågestunden
frågade jag inför hela klassen: Varför segrade kristendomen över judendomen? Är
det verkligen så som många kristna historiker och teologer skriver, att Paulus
rensade kristendomen från judendomens hårda lag? Befriade han troende kristna
från omskärelse, dietregler, Sabbatens hårda regler och mycket annat som lagen
påbjuder judarna så att de kristna fick judarnas Gud, men utan att förslavas under
denna Guds Lag för Israel?
Professor Baron svarade – och jag har aldrig glömt hans ord - att
kristendomens stora seger knappast hade något att göra med hårda rituella krav.
Många av dåtidens mystiska kulter innehöll ännu hårdare och mer krävande riter.
Kristendomens seger var, menade han, ett resultat av kristendomens politiska
framgång, framförallt sedan kejsare Konstantin valt denna religion år 312
samtidigt som judarna led både militära och senare också politiska nederlag. Från
att ha varit en judisk sekt hade kristendomen, när hedningarna övertog ledningen
och gjorde den till en dogmatisk kyrka, ändrat karaktär. Ett "förbundskrig"
uppstod. Både judarna och de kristna påstod sig vara Guds sanna och äkta partner i
ett unikt förbund. För den kristna kyrkans del var det ett nytt förbund, som hade
ersatt det gamla. Vad Baron menade var att det som teologer idag kallar för
framgångsteologi gällde även då och var det som bestämde utgången.
Framgångsteologin lär att framgång bevisar att Gud är med segraren och bekräftar
att den framgångsrike äger Guds gunst och, vad mera är, Guds sanning. Judarna
hade förlorat två hårda krig mot Rom. För de flesta i det romerska imperiet
bevisade dessa motgångar att Gud övergivit judarna.
28