MINNE OCH MANIPULATION - Centre for European Studies - Lunds ...

som inte kunde vara okänd för människor i Sovjetunionen även om sovjetpressen
inte publicerade nyheten (Tumarkin 1983).
Ett centralt drag i den ideologiska arsenalen var sakraliseringen av härskarna.
Sakraliseringen var i det sovjetiska fallet till yttermera visso en omedelbar
fortsättning på den sakralisering av härskaren som Peter I medvetet skapade
(Uspienski/Żywow 1992). Detta går i och för sig att återföra på den bysantinska
traditionen, men frågan om huruvida det fanns cesaropapism i Moskvastaten är
omstridd. Den sakrale härskarens mumie blev ett tillskott till den petrinska
modellen. Tumarkin har för övrigt påpekat att det vackra hörnet med ikonen –
Krasnyj ugolok – ersattes med Leninhörnet – Leninskij ugolok – i bostadshusen
och klubblokalerna (Tumarkin 2002: 222-224). I museet för gudlöshet (på ryska
Muzei ateizma) i Leningrad (tidigare och efter 1991 åter kyrka, Kazankatedralen
vid Nevskij prospekt) kunde jag vid ett besök år 1966 se ett foto av hur en ung
flicka hemma hos sin mormor hade tagit ned ikonen och ersatte den med ett
porträtt av Lenin. Bildtexten löd ”Så blir det bättre”.
Kommunismen i Ryssland var inte religion enbart i liturgisk mening utan
även som världsåskådning. Kommunismen var en seger över döden. Den ryska
kommunismen och den världskommunistiska rörelse som utgick från den hade inte
bara en mystisk sida med all ceremonier, porträtt och hymner. Rörelsen hade även
en mytisk sida. Den Tredje internationalen grundades av Lenin och hans vänner i
Moskva år 1919. Den nya internationalen fick namnet Komintern. Visserligen
brukade man beteckningen ”tredje” för att markera att den andra –
socialdemokratiska – internationalen hade svikit sin mission när världskriget bröt
ut år 1914 och arbetarna i de krigförande staterna började döda varandra som
soldater – men beteckningen Den tredje associerade till föreställningen om
Moskva som det tredje och slutliga Rom.
Uppfattningen om Moskva som det tredje Rom har en lång idéhistoria. Den
lanserades visserligen i början av 1500-talet, men den blev så att säga ideologiskt
allmängods i vida kretsar först under 1800-talet i tecknet av den då grasserande
panslavismen. När osmanerna under 1300- och 1400-talen lade under sig Balkan
och inringade ett alltmera kringränt och hotat östkristendomens centrum
Konstantinopel skedde under hotet från den fruktansvärde fienden ett visst
närmande till det västkristna Rom, till påvemakten. Men Konstantinopel hade gjort
upp räkningen utan Moskva, som var säte för den ryska kyrkans metropolit, dess
överhuvud. Metropoliten och de ryska biskoparna betraktade patriarken i
Konstantinopel som en avfälling. Östkyrkan och västkyrkan hade ju brutit med
varandra fyrahundra år tidigare, 1054 i striden om huruvida Sonen utgick från
Fadern och den Helige anden eller bara från Fadern. Några årtionden efter
Konstantinopels fall 1453 presenterade ryska skriftlärde en doktrin som gjorde
Moskva till det Tredje Rom. Det ursprungliga Rom hade fallit (476) - Rom var väl
att märka således inte en legitim kristen stad efter 1054 för de lärde i
90