MINNE OCH MANIPULATION - Centre for European Studies - Lunds ...

har studerat fanns oftast ett sorglöst och oberört citerande av
Johannestexten. Varför ställs inte frågan vad det får för konsekvenser att
skriva och säga ”av rädsla för judarna” år efter år, årtionde efter årtionde,
århundrade efter århundrade och, ja, årtusende efter årtusende? Det första
stadiet kännetecknas alltså av teologisk och empatisk aningslöshet.
(b) På det andra stadiet har läsarna av de nytestamentliga texterna börjat bli
medvetna om att hoi Ioudaioi är en retorisk term för ”de andra” – men
följdfrågan blir ofta denna: vad har judarna då gjort för att förtjäna denna
etikettering? Inte skulle väl en nytestamentlig författare utan anledning
kalla dem ”djävulens barn” (se Joh 8:44)? Detta förhållningssätt är
givetvis inte unikt för denna fråga. Vi och alla andra Jobsvänner vill så
gärna att det ska finnas en orsak till svårigheter, motgångar och lidande:
”Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta?” ”Vad kan du ha gjort för att
förtjäna detta?” Med andra ord, vi tycks förutsätta att det måste finnas ett
skäl för den johanneiska polemiken mot ”judarna”; dess orsak måste vara
att det var ”judarna” som kastade första stenen. Kan vi därför
sammanfatta detta förhållningssätt med orden den som är fri från synd
kastade INTE första stenen (jfr Joh 8:7)? Problemet med detta stadium är
att konsekvenserna för dagens judar snarare blir värre än bättre. På det
första stadiet fanns det en omedvetenhet, men här söker – och finner –
läsarna Felet med stort F eller Problemet med stort P med judenhet och
judendom. Judar måste ha varit illvilliga mot kristna i den johanneiska
församlingen – bara därför skriver evangelisten som han gör. Castellis
formulering ”creating a useable past for the orthodox present” beskriver
väl detta problem (Castelli 2004: 137). Det problematiska i texterna
diskuteras inte; många läsare fortsätter att försvara formuleringarna
genom att förklara dem. Trots att de börjar se och inse hur kraftfulla och
destruktiva uttrycken är leder det ändå inte till någon rannsakan eller
självkritik. I stället betonas hur mäktiga ”judarna” var, hur få och små de
kristna grupperingarna var, hur fel ”judarna” hade och har osv. Detta
förhållningssätt kan, som sagt, kallas den-som-är-fri-från-synd-kastar-
INTE-första-stenen-uppfattningen.
När vi väl har börjat notera och analysera problematiska uttryckssätt, texter och
teologier så förklarar – och därmed försvarar – vi dem alltså genom att fastslå att
de är en reaktion på judisk förföljelse. Det var de andra som började! De agerade
först – vi bara re-agerade efteråt! Detta innebär (i) att det problemiska i texterna
inte egentligen studeras och diskuteras samt (ii) att vi fortsätter att stigmatisera den
andre. Vi förser den problematiska utsagan i Bibeln, i Nya testamentet, i
Johannesevangeliet, med en fotnot som faktiskt försvarar i stället för
problematiserar utsagan. Castelli ställer den nyttiga frågan: ”What does it mean for
a group to constitute its identity through the memory of past suffering?” (ibid: 10)
46