MINNE OCH MANIPULATION - Centre for European Studies - Lunds ...

Man kan se det som en naturlig och förklarlig reaktion att den ortodoxa
grunden i den ryska kulturen blev synlig under sovjetstatens sista år och ännu mera
efter statens upplösning. Ett förebud kom under glasnostepoken. År 1988 inföll
tusenårsjubileet av kristendomens införande i Ryssland. Den då tämligen färske
sovjetledaren, Michail Gorbatjov, gav en mottagning i Kreml för den ryske
patriarken Pimen i anslutning till den ”sovjetiska julen”, 1 maj. Partiets tidning
Pravda visade dagen innan firandet av arbetarhögtiden ett foto med Gorbatjov och
Pimen i vänskapligt samspråk. Budskapet var tydligt: kommunismen och
ortodoxin ska uppgå i en ny syntes. Så blev det inte. Riktigt. Resultatet blev ett
postmodernt kaos, ett tillstånd av villrådighet och vilsenhet hos delar av den ryska
befolkningen. Vissa blev sovjetnostalgiker. Andra tydde sig till kyrkan. Tjugo år
efter kommunismens slut var kommunistpartiet en rysknationalistisk
pensionärsförening medan kyrkan frodades. Den under Boris Jeltsins regim och
under Jurij Luzjkovs tid som borgmästare i Moskva återuppförda Frälsarkatedralen
var bara toppen på en våg av kyrkobyggande.
Efter sju decennier av existens i skepnad av kommunistpartiet framträdde den
ryska kyrkan efter 1991 i all sin forna glans.
Artikeln bygger delvis på Kristian Gerner, Ryssland – en europeisk civilisationshistoria. Lund:
Historiska Media 2011, ss. 155-178 samt på den föreläsning som författaren gav inom
symposieserien Minne och manipulation.
92