MINNE OCH MANIPULATION - Centre for European Studies - Lunds ...

Moses Mendelssohn och Immanuel Kant kände varandra, respekterade varandra,
korresponderade med varandra i över tjugo år, alltid högaktningsfullt men med en
allt tydligare oenighet i synen på förnuftets karaktär och moralens ursprung – för
att inte tala om synen på judarna och judendomen.
Tydligast formulerar Mendelssohn sin judiska motfilosofi mot slutet av sitt
liv, i boken ”Jerusalem, eller om religionens makt inom judendomen”, Jerusalem
oder über religiöse Macht im Judentum, där han med mild ironi talar om den allt
söndermalande, alles Zermalende, Kant. Vad Kant framförallt mal sönder, enligt
Mendelssohn, är sambandet mellan mänsklig moral och empirisk kunskap, mellan
förnuft och erfarenhet, mellan enhetliga universella principer och en mänsklig
mångfald av partikulära, kontext- och tidsbundna, erfarenheter. Till skillnad från
Kant, som gör anspråk på att ha utvecklat en universellt giltig förnuftsbaserad
moralteori, hävdar Mendelsohn att det inte går att skilja vare sig förnuftet eller
moralen från deras specifika, partikulära kontexter och att judendomens syn på det
universella bottnar i en insikt om just detta.
Mendelssohn skiljer därvid mellan vad han kallar uppenbarad doktrin och
uppenbarad lag. Kristendomen som uppenbarad doktrin gör anspråk på att vara
universellt sann oavsett partikulära situationer och omständigheter, judendomen
som uppenbarad lag söker den universella sanningen under skiftande partikulära
situationer och omständigheter. Den uppenbarade lagen förutsätter alltid en
specifik, kontextbunden läsning och tolkning, så också den lag som Gud
uppenbarar för Moses vid Sinai: ”Judendomen gör inte anspråk på att besitta en
exklusiv uppenbarelse av eviga sanningar som är oundgängliga för [människans]
frälsning, den är [därmed] inte uppenbarad religion såsom det begreppet normalt
förstås.”
Vad Mendelssohn därmed vill lyfta fram är den specifikt judiska
uppfattningen att varje idé om det universella har partikulära förtecken. Medan
den uppenbarade doktrinens texter gör anspråk på att vara fullbordade, förblir den
uppenbarade lagens texter ofullbordade: mellan tecknen och tingen, texten och
tillvaron, ett gap som måste fyllas med kontextbundna tolkningar, tillämpningar
och tillägg. Det är människan som om och om igen måste fullborda lagen. Vad den
uppenbarade lagen etablerar är inte en i alla sammanhang tillämpbar moralprincip
utan en vägledning för människan att under skiftande yttre omständigheter försöka
leva som lagen lär. Medan Kant ser autonomin som förutsättningen för förnuftet
och moralen, argumenterar Mendelssohn för motsatsen, heteronomin, förnuftets
och moralens samspel med yttre empiriska omständigheter och erfarenheter, och
som en konsekvens av detta, för ofrånkomligheten av skiftande uppfattningar i
synen på förnuft och moral. Frågor om sant och falskt kan inte nödvändigtvis
avgöra frågor om rätt eller fel. Känsla och passion kan inte självklart opereras bort
ur moralens drivkrafter.
Medan Kant strävar efter en ”kristen” universalism baserad på ett förnuft och
en moral som överskrider det partikulära hos människan, försöker Mendelssohn
57