MINNE OCH MANIPULATION - Centre for European Studies - Lunds ...

manifesterar sig i en samtida diskussion mellan Kant och Mendelssohn, inte bara
vad gäller bilden av judarna och det judiska, utan också vad gäller synen på
förhållandet mellan det partikulära och det universella: mellan världen som vi erfar
den och världen som vi vill att den ska vara, mellan den partikulära tillvarons
godtycke och drömmen om universell rättvisa.
Kants framställning av judarna och det judiska kännetecknas framförallt av
övertygelsen om att judarna är och förblir slavar under den materiella världens
empiriska villkor, under allt det som naturen och de yttre omständigheterna tvingar
på människan och som ger upphov till hennes oförnuftiga passioner, drifter och
begär. Judarna förkroppsligar därmed för Kant ett mänskligt tillstånd av
heteronomi, vilket i Kants filosofi är en starkt negativt laddad term som står i
motsättning till autonomi som för Kant är ett starkt positivt laddat ord och själva
grundvalen för förnuftet och moralen. Bara när förnuftet kan frigöra sig från den
materiella världens partikulära påfrestningar och passioner, från heteronomin, kan
vi tala om ett rent eller autonomt förnuft som per definition därmed också är ett
universellt giltigt förnuft och grundvalen för en universellt giltig moral. Kants
universalism är en universalism som inte bara vill överskrida det partikulära utan
som i det partikulära ser ett hinder som måste övervinnas. Förnuftet och moralen
måste formas i avskildhet från den empiriska verkligheten, inte i samklang med
den. Heteronomi representerar i Kants filosofi ett tillstånd av mänskligt
självbedrägeri och judarnas påstådda slaveri under den empiriska världens
passioner och strävanden är för Kant själva definitionen av oförnuft.
Bortsett vad detta säger om Kants bild av judendomen (trots allt den
historiska bäraren av den profetiska idén om gudomlig universell rättvisa) säger
det också en hel del om det kristna, pseudoteologiska fundamentet för Kants
föreställningar om förnuftet och moralen.
Kant postulerade ju rentav att framväxten av förnuftsbaserad moral skulle
leda till judendomens eutanasi, Euthanasie des Judentums: ”Judendomens eutanasi
är den rena moraliska religionen, befriad från alla föråldrade lärosatser”, skriver
Kant.
Denna rena moraliska religion visar sig inte helt överraskande vara Kants
sekulariserade variant av den protestantiska kristendomen. I Kants rena
förnuftsvärld har judarna och det judiska inget annat val än att lägga sig ner och dö
ut – absterben.
Kants universalism förutsätter kort sagt en förmåga hos människan, ja snarast
ett slags plikt, att frigöra sig från det empiriska och partikulära i den mänskliga
erfarenheten och att söka etikens och moralens grundvalar i en icke-empirisk,
autonom, idealisk mänsklig sfär präglad av det rena förnuftets principer. Kants
kategoriska imperativ är en sådan princip, helt lösgjord från specifika mänskliga
situationer och kontexter. Och därmed utan förbindelse med det moraliska
handlande som har sin främsta drivkraft i människans dagliga brottande med den
empiriska världens specifika moraliska utmaningar.
56