MINNE OCH MANIPULATION - Centre for European Studies - Lunds ...

förleds till högfärd.” 5 Kort sagt, centrala tankar i författarens teologi är
förkunnelsen om nåden – därför måste per definition denna förkunnelse saknas
inom judendomen. Det tycks inte behövas någon kunskap om judisk tro, inte
någon kännedom om judiskt liv, ingen forskning inom ämnet judaistik. Det räcker
med att helt enkelt hävda att judendomen är vad kristendom inte är – eller
åtminstone inte borde vara. Judendom leder till högfärd, kristendom förkunnar
”den oförskyllda nåden”.
(b) Ett annat exempel är Tomas Kroksmarks bok Didaskalos, som har till
uppgift att presentera Jesu undervisningsmetodik. Kroksmark skriver i förordet att
han inte är en ”medveten kristen” (Kroksmark 1996: 13). Det är intressant att
notera att han ändå vill kontrastera judendom och kristendom. Han tycks mena att
om Jesus är en framstående pedagog så måste de judiska företrädarna sakna denna
pedagogiska förmåga. Ingenting sägs nämligen i hans bok om judisk texttolkning,
om de många judiska liknelserna – och inget heller om att Jesu liknelser är
exempel på traditionellt judisk pedagogik. Kroksmark tecknar i stället ett
fullkomligt icke-kontextuellt porträtt av Jesus från Nasaret:
Om vi för ett ögonblick antar att Jesus faktiskt är Guds son och utsänd i människans
praxis, i den mänskliga världen, i den empiriska verkligheten, kan vi notera att Jesu
aktivitet i världen var undervisning. Därmed kan vi dra slutsatsen att med Guds
allvishet sker människans kunskapande projekt på jorden via undervisning. I annat
fall skulle inte Jesus ha undervisat; han skulle ha gjort något annat. Som
konsekvens av detta förhållande kan vi möjligen dra slutsatsen att när nu Jesus är
utsänd som lärare, som Didaskalos, är det då inte rimligt att anta att han också är
utrustad med den bästa av alla undervisningsmetoder? 6
Trots att Kroksmark alltså inte uppfattar sig som en ”medveten kristen” tar han för
givet att Jesus måste vara den främste inom sitt område. Efter att ha bestämt sig
för att det är inom pedagogiken som Jesus verkar drar han alltså slutsatsen att
Jesus måste vara den främste av alla världens pedagoger. Vi märker hur den
kristna inkarnationsläran här har försetts med en ny etikett: den uttrycks inte
längre med hjälp av teologisk terminologi (exempelvis ”Guds enfödde Son, född
av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av Gud, född och icke
skapad, av samma väsen som Fadern”) utan i stället med sekulära superlativ (”han
5 Ewalds, Från tvång till frihet, 34. Jfr t.ex. David H. Kelsey, Imagining Redemption (Louisville:
Westminster John Knox, 2005), 57: ”… the law cannot give life because trying to satisfy it perfectly
is a never-ending project.”
6 Kroksmark, Didaskalos, 13. Han poängterar fortsättningsvis att de som inte menar att Jesus är Guds
son ändå bör studera Jesu didaktik eftersom den ”har, åtminstone för västvärlden, fått helt
genomgripande konsekvenser, på gott och ont.”
37