MINNE OCH MANIPULATION - Centre for European Studies - Lunds ...

för många som på olika sätt identifierar sig med eller skriver om den kristna
rörelsen.
Det tycks inte krävas kunskaper om judendom och judenhet för att frimodigt
uttala sig i frågan. Somliga tycks tro att det räcker att på måfå bläddra i den
boksamling som kristna kallar ”Gamla testamentet” (och som judar kallar
Tanakh). Var och en som är bekant med judisk tro och tradition vet att detta är en
fundamentalt felaktig uppfattning. En vän till mig i Jerusalem brukar säga: Att tro
att vi förstår judendom genom att enbart läsa Tanakh är som att tro att någon
skulle kunna förstå kristendom genom att enbart läsa Gamla testamentet.
Religionsdefinitioner och den judisk-kristna dialogen
Den som studerar judisk-kristna relationer märker snart att den kännetecknas av
några särskilt betydelsefulla faktorer. De två religiösa traditionerna är tillräckligt
besläktade för att judar och kristna ständigt ska jämföra de två, men de är
samtidigt så olika att skillnaderna är uppenbara. Detta gäller särskilt kristnas syn
på judar eftersom kristna regelbundet läser judiska texter (dvs. Gamla
testamentet), men judar ytterst sällan läser kristna texter (dvs. Nya testamentet).
Annorlunda uttryckt, på grund av likheterna släpper kristendomen aldrig taget om
judendomen, men på grund av olikheterna finns det ett konstant behov av att
kontrastera, att ständigt markera skillnaderna mellan judendom och kristendom.
Ett oräkneligt antal kristna läser de judiska texterna, exempelvis Jesaja, Jeremia,
Hesekiel och de andra profeterna, utan att tänka på att detta är judiska texter som
beskriver vad judiska personer sagt till andra judiska personer. Michael S. Kogan
skriver i boken Opening the Covenant: ”the prophets were not outsiders to the
society they addressed, but Israelites criticizing their own people.”(Kogan 2008:
223) När kristna inte uppfattar detta genomgår texterna en metamorfos: en judisk
konstruktiv självkritik förvandlas till antijudisk destruktiv retorik, det blir en
övergång från en judisk Dr Henry Jekyll – som ibland kan bota, ofta lindra, och
alltid trösta – till en antijudisk Mr Edward Hyde som inte vill sin nästa väl.
Ett belysande exempel på detta är kristna tolkningar av templets fall år 70.
Rent historiskt finns det mycket som talar för att de första kristna sörjde denna
händelse lika mycket som andra judar gjorde, men allteftersom de som
identifierade sig med den kristna rörelsen uppfattade sig inte bara som en grupp
utanför judendomen utan till och med mot judendomen, blev förstörelsen av deras
tempel, av judarnas tempel, ett tecken på att Israels Gud hade övergivit Guds Israel
och i stället utvalt de kristna.
Joseph B. Tyson (2005-2006: 196-208) ställer en intressant fråga: hade det
kanske varit bättre för judar omMarcion hade segrat, det vill säga, om kristna hade
bestämt sig för att inte läsa judiska texter och helt lösgöra sig från judendom som
en helt annan religiös tradition. Nu blev det inte så. Kristendomen kom att uppfatta
sig själv inte i motsättning till judendom – utan som en fortsättning på den bibliska
40