Läs kartläggningen i åtta kommuner - Nationellt kompetenscentrum ...

Att anhörigstödet såg olika ut på olika ställen inom kommunen framfördes
som ett problem i Hässleholm och i Härjedalen var anhörigstödet enligt framförda
synpunkter i fokusgruppsdiskussionen inte tillräckligt flexibelt ifråga om
tider och stödformer. Det saknades personal och det var brist på anhöriggrupper.
Något som gruppen i Strängnäs tyckte var bekymmersamt var att det
fanns många verksamheter som inte hade ett utvecklat anhörigstöd eftersom
personalen på Anhörigcentrum inte räckte till för alla. Ett annat problem var
Anhörigcentrums öppettider som inte passade yrkesarbetande. Dessutom
fanns Anhörigcentrum bara i tätorten och det var inte alla anhöriga som kunde
ta sig dit.
Ett par kategorier anhöriga som lyftes fram och som har specifika situationer
är anhöriga som har en ung närstående med demenssjukdom och anhöriga
som förvärvsarbetar. Dessa anhöriga måste ha möjlighet att sköta sitt arbete
för att inte familjens ekonomi skall raseras och stödet till dem måste ses
över (Strängnäs).
Att nå ut med information och stöd
Det är en strävan inom mycket av anhörigstödsarbetet att nå ut till anhöriga i
ett tidigt skede, men svårigheter med detta påpekades i samtliga kommuner.
Det fanns problem med information, såväl internt som externt.
Framförallt påtalades svårigheter med att nå ut med information om anhörigstöd
till allmänheten och till enskilda anhöriga om att de har möjlighet att
söka stöd för egen del. Orsaker till problemen att nå ut som nämndes var att
anhörigstöd är ett relativt nytt begrepp, att många anhöriga inte identifierar sig
som anhörig och därmed inte heller söker stöd, att stödet kostade pengar och
att det är svårt att begära hjälp eftersom vi vill klara vardagen själva även om
en närstående blivit sjuk. Lösningar på problemen kan vara uppsökande verksamhet
som berör stora målgrupper, till exempel att ge sig ut till pensionärsorganisationer
och ge tydlig information om anhörigstödet (Hyllie, Västervik),
mer förebyggande arbete och ytterligare marknadsföring där det inte bara
gäller att dela ut broschyrer utan att även erbjuda muntlig kontakt (Hässleholm)
och/eller en större flexibilitet från personalens sida när det gäller att
arbeta över gränserna för att fånga upp de anhöriga som vårdar sina närstående
”i det tysta” (Borås). Alla som möter anhöriga i sitt arbete skall kunna berätta
att det finns ett Anhörigcentrum och hur man kan få kontakt, det skall
ingå i arbetet. Krångligare än så behöver det inte vara enligt gruppdiskussionen
i Uppsala. Även de olika föreningarna har ett ansvar för det uppsökande
arbetet enligt diskussionen i Strängnäs. Ett problem var dock att kommunen
på grund av sekretess inte kunde lämna ut namn på personer som föreningen
skulle kunna kontakta.
Ingången till det kommunala systemet menade gruppen i Strängnäs var svår
att hitta och ibland kunde det vara i det närmaste hopplöst för anhöriga att
141