Läs kartläggningen i åtta kommuner - Nationellt kompetenscentrum ...

arn eller med hela familjen vid missbruksproblematik. Det kan också bero på
en omedvetenhet om anhörigas viktiga roll och ett renodlat ”brukarperspektiv”.
Inom funktionshinderområdet betonas ofta den enskildes egna resurser
och vikten av självbestämmande och oberoende. Omsorgerna är ofta framtidsinriktade
med fokus på att utveckla de egna styrkorna. Detta individualiserade
perspektiv kan försvåra ett helhetsperspektiv och insikt om anhörigas
roller och betydelse. Uttalandet ”Jag är chef för en gruppbostad, där har vi
inte några anhöriga” och vanliga uttalanden från personal som markerar att
det endast är brukaren som de är till för kan vara utslag av detta. Anhöriga
kan också beskrivas som hot mot den enskildas utveckling och föräldrar kan
känna sig helt utestängda när barnet blivit myndigt. Från att inte räkna med
anhörigas existens och betydelse för brukaren till att ställas inför förväntningar
på att uppmärksamma anhörigas behov av stöd, är steget långt. Kanske är
det dessa omständigheter som till viss del kan förklara att anhöriga till personer
med funktionsnedsättning, i de fall det rådde skillnader mellan anhöriggrupperna,
med ett undantag var de som, enligt enkätundersökningen, var
mest missnöjda med sitt stöd.
Inom individ- och familjeomsorgen framförs ofta i dokument och verbalt
att arbetet har en systemteoretisk utgångspunkt och ett helhetsperspektiv. Det
blir utifrån detta självklart att arbeta med exempelvis hela familjen, men fokus
i detta arbete verkar ofta framför allt ligga på att hjälpa den enskilde och att
stödja familjemedlemmarna att kunna göra detsamma. Det är inte självklart
(även om det naturligtvis förekommer) att anhörigas egen situation uppmärksammas
och stöttas. Detta kan illustreras med anhöriga som berättar att de
aldrig har fått frågan om hur de mår och hur det är att vara anhörig till en
missbrukare, till exempel. Hur det har påverkat anhörigas liv. I de fall anhörigas
situation ändå uppmärksammas och de anhöriga får stöd för egen del, är
det inte brukligt att benämna detta anhörigstöd (även om ordet anhöriggrupper
används).
Ytterligare en komplikation som förekommer är skiftande och inkonsekvent
användning av begreppen anhöriga och närstående. I denna rapport
avses med anhörig, på motsvarande sätt som i lagtext och förarbeten till denna,
en familjemedlem, släkting, vän eller annan person som har en relation till och
eventuellt hjälper den närstående som är gammal, långvarigt sjuk och/eller har
en funktionsnedsättning. I en kommun var begreppsanvändningen den motsatta
i övergripande dokument och i de flesta andra kommuner användes inte
begreppen konsekvent eller var inte tydligt särskiljda. En otydlighet på detta
område medför att det ibland är svårt att tolka innebörden i olika dokument
och utsagor. Det kan till exempel vara svårt att veta vilken part det är som får
stöd, personen som är sjuk eller personen som hjälper den sjuke.
Anhöriga kan alltså benämnas på olika sätt i olika kontexter och olika verksamheter
kan också lägga olika innebörd och värderingar i ordet. Motsvarande
182