Läs kartläggningen i åtta kommuner - Nationellt kompetenscentrum ...

För övriga kommuner gäller att de inte arbetade med stödplaner. I Uppsala
gjordes i samband med den avgiftsfria avlösningen en skriftlig överenskommelse
med den anhörige om avlösningens innehåll och utformning.
Övriga kommentarer som rör stödplaner handlar om möjligheten att dokumentera
anhörigstödet. I Hässleholm hade biståndshandläggarna fått tre dagars
utbildning och intentionen var att anhöriga skulle omfattas av dokumentationen
utifrån vad de ville och vilken typ av hjälp de behövde. I fokusgruppen
i Hyllie diskuterades problematiken att vissa yrkesgrupper hade dokumentationsplikt
och andra inte. Gränserna mellan vad som skulle dokumenteras
var oklara och överlag dokumenterades endast det som rörde den närstående i
dennes (patient)journal. När det gäller den anhöriges stöd så hände det att
detta dokumenterades via daganteckningar. I Södra Innerstaden diskuterades
anhörigkonsulenternas behörighet att dokumentera och frågan ställdes om
vem som blir dokumentationsskyldig när utförarna är privata aktörer.
Svaren på frågan om hur anhörigas situation beaktades i samband med
vårdplanering kan beskrivas på en skala från att anhöriga troligen kunde påverka
planeringen till att det endast var den närståendes situation som var
avgörande. Däremellan ligger de mer allmänt hållna utsagor som går ut på att
anhöriga är viktiga och att de har möjlighet att framföra sina synpunkter. I
samma kommun kunde flera av dessa förhållningssätt finnas, beroende på
vem som uttalade sig. Exempel på utsagor av det mer generella och vaga slaget
är att anhörigas situation oftast beaktas vid vårdplaneringar då deras åsikter
och behov efterfrågas (Borås), man tar hänsyn till den anhörige och denne
ges möjlighet att uttrycka sina önskemål (Härjedalen), anhöriga görs delaktiga
och det sker en regelbunden dialog (Hyllie), anhörigas situation beaktas genom
att de görs delaktiga på olika sätt (Södra Innerstaden), vi tar oss alltid tid
att lyssna på anhöriga (Strängnäs), anhörigas medverkan är viktig och stor
(Uppsala) och anhörigas situation beaktas i största möjliga mån (Västervik).
Exempel finns också på beskrivningar som tydligt illustrerar att det var den
närståendes behov som skulle tillgodoses: brukaren är fokus för uppdragen
(Södra Innerstaden), anhörigas situation finns med som en del i beslutsunderlaget,
men det är den närståendes behov som skall tillgodoses vid beslut om
insats (Strängnäs), ”det är kunden som är vårt främsta uppdrag inte de anhöriga,
men så klart ser vi till helheten” (Uppsala), vårdplanering sker ofta tillsammans
med den anhörige, men biståndsbeslut tas enbart med hänsyn till
den närstående (Västervik). I Uppsala och Västervik hände det också att anhöriga
bad anhörigkonsulenter att vara med som stöd vid vårdplaneringar för att
de anhörigas synpunkter skulle komma fram.
Slutligen finns också exempel som visar på stor förståelse för anhörigas situation
och där anhörigas delaktighet betonades. I Västervik illustreras detta
genom beskrivningen av att mycket förändras när en närstående exempelvis
får en stroke och att anhöriga behöver få en egen startsträcka. Handläggarna
71