Läs kartläggningen i åtta kommuner - Nationellt kompetenscentrum ...

Vad fungerade bra när det gäller stödet till anhöriga inom
funktionshinderområdet?
I jämförelse med resultatet från fokusgrupperna inom äldreområdet var diskussionerna
mindre konkreta inom funktionshinderområdet. Generellt sett
var stödet inte lika utvecklat och även om det fanns var det inte alltid säkert
att det gick under benämningen stöd till anhöriga. En reflektion som gjordes i
Västervik var att psykiatrireformen under 1990-talet även förde med sig förändringar
för anhöriga. De bjöds in, fick mer information och fick vara med i
processen runt den närstående. När den genomförda kartläggningen hade
presenterats i Hässleholm sa en av gruppdeltagarna:
När jag hör genomgången blir jag så fascinerad av att det är precis så här som vi
jobbar nu. Att vi faktiskt arbetar efter en handlingsplan. Många gånger så gör vi
handlingsplaner och så blir de bara hyllvärmare. Tänket är med.
På frågan om vad som fungerade bra i anhörigstödet inom funktionshinderområdet
i Uppsala var ett svar att Uppsala kommun hade satsat stort och arbetat
med utveckling av anhörigstöd under en längre tid. Det fanns en intention
och en vilja att det skulle bli bra för de anhöriga. Det fanns fortfarande mark
att bryta, men det hade inte varit något tvivel om i vilken riktning kommunen
skulle gå. Att det hela tiden skulle bli bättre. I Skara ansåg en fokusgrupp att
mycket i organisationen fungerade bra och tillfredsställande, men att det fanns
tydliga utvecklingsbehov.
Exempel på det som fokusgrupperna i de olika kommunerna tyckte fungerade
bra presenteras nedan.
Specifika funktioner och insatser
Anhörigträffar för anhörigvårdare var en verksamhet som uppskattades och
där anhöriga fick träffa andra personer i samma situation och diskutera utifrån
ett givet tema (Borås). I Uppsala hade anhöriga bjudits in till stora, gemensamma
träffar. Förutom att få allmän information under det första tillfället
efterfrågades förslag på ämnen som anhöriga skulle vilja ha på programmet
kommande träffar. 80–90 anhöriga kom och de var mycket nöjda med arrangemanget.
Föräldrar till yngre barn med funktionsnedsättning kan också ha
behov av att träffa andra i samma situation. Korttidsboendet i Västervik har
haft träffar en gång per år där många föräldrar har deltagit och uttryckt att de
träffas alldeles för sällan för att knyta kontakter och utbyta erfarenheter. Till
dessa träffar var även syskon, mor- och farföräldrar inbjudna. Personal från
enheten deltog även i möten med habiliteringspersonal tillsammans med föräldrar.
Individuella insatser som var uppskattade var att enhetschefer, LSShandläggare,
habiliteringspersonal och anhörigstödjare gav individuellt stöd
147