Läs kartläggningen i åtta kommuner - Nationellt kompetenscentrum ...

viktigaste utan det som sker i det tysta i alla gemensamma kontakter mellan
region och kommun?
Det märks en tydlig skillnad under de sista åren. Vi är mycket mer respekterade av
regionen och de lyssnar väldigt mycket på oss. (Hässleholm)
Landstings/regioners och föreningars roll diskuterade i många av fokusgrupperna.
I Uppsala ställdes frågan om det överhuvudtaget behövdes mer stöd för
anhöriga än det stöd som bedrivs av habiliteringen? Gruppen kom fram till att
landstinget och kommunen absolut kan arbeta tillsammans med stöd till anhöriga.
Samverkan fanns också mellan kommunerna i länet.
Barnhabiliteringen på landstinget har en aktiv roll när det gäller barn och
ungdomar. Där finns många olika stödfunktioner. Många föräldrar i Västervik
upplevde att de fick ett bra stöd, medan andra inte tyckte att de fick något
stöd alls. Barnhabiliteringen inom VG-regionen gav mycket stöd till anhöriga.
I gruppverksamhet för föräldrar fick de till exempel träffa andra föräldrar i
samma situation, men de fick även individuellt stöd av olika professioner. Då
den unge fyller 18 år flyttas han/hon över till Vuxenhabiliteringen, och de
riktade sin verksamhet mer mot brukaren.
Vad fungerade mindre bra när det gäller stödet till
anhöriga inom funktionshinderområdet?
Tänkbara utvecklingsområden.
Stöd saknas
En allmän reflektion som gjordes i flera av fokusgrupperna var att det inte
fanns så mycket utbyggt stöd till anhöriga inom funktionshinderområdet. En
spontan reaktion efter presentationen av kartläggningen från en affärsområdeschef
i Uppsala var att det fanns lite stöd till anhöriga till personer med
funktionsnedsättning under 65 år. Speciellt för dem som hade sina närstående
i gruppbostäder. En förklaring kan vara att stödet har en annan tradition inom
verksamheter för personer med funktionsnedsättning där intresseorganisationer
och habilitering har bedrivit mycket arbete. Speciellt om funktionsnedsättningen
har funnits sedan barndomen.
I Västervik och Härjedalen fanns inte något formellt stöd specifikt till anhöriga
uppbyggt inom funktionshinderområdet och i Härjedalen ansågs formerna
för anhörigstöd vara otydliga. Kommunen saknade resurser för att i egen regi
erbjuda lagstadgat stöd i form av råd och stöd och köpte istället dessa tjänster
från annan kommun. Även i Strängnäs menade gruppen att stödet för dem
som var anhöriga till en person med funktionsnedsättning var mer eller mindre
obefintligt. En grupp som de ansåg fick dåligt anhörigstöd var föräldrar till
barn som var över 16 år eller som en av deltagarna uttryckte det:
149